Efter en vecka med halsont som jag försökt bota genom först och främst vila vaknade jag imorse och kände mig förhållandevis frisk. Jag kände mig ändå inte helt övertygad om att jag skulle starta i Sicklaloppet idag förrän ett par timmar innan lunch. Halsen var i princip helt symptomfri, och lite snuva kan man stå ut med. Om det hade varit fråga om ett vanligt träningspass hade jag nog hoppat över det men jag hade siktat på det här loppet i flera månader och ville inte missa det.
Jag tog cykeln till Sickla men eftersom jag aldrig cyklat dit förr och totalt saknar lokalsinne så kom jag lite fel, vilket förde det goda med sig att jag fick cykla några km av banan, de som går genom skogen söder om Sicklasjön.
Jag var ute i god tid och efter ett par kilometers lugn uppvärmning med några fartökningar på slutet fick jag en plats ganska långt fram i fållan för 40-50 minuter. När starten gick tänkte jag bara på att inte rusa, trots det gick de första 3-400 metrarna i 3:55-tempo. Jag bromsade medvetet när jag insåg det och hade precis kommit in i min planerade 4:25-takt när vi svängde in på en cykelbana efter att ha sprungit på ganska bred väg tidigare. I den relativa trängseln såg jag plötsligt en sko som låg på marken och jag hade inte mer än hunnit titta upp igen förrän skons ägare kom ångande, mot löpriktningen, rakt in i mig. Det blev en ganska rejäl kollision även om jag höll mig på fötter, men när jag tittade ner såg jag att smällen slitit loss min Garmin från armen. Jag tittade bak och såg att den låg på gatan 10 meter bakom mig. Jag sprang tillbaks och hämtade den (utan ytterligare kollisioner) men hade tappat rytmen och var dessutom lite förbannad. Armbandet på klockan hade lossnat och jag fick springa resten av loppet med klockan i handen. Första kilometern var lättlöpt och gick svagt utför så trots detta missöde gick den på 4:19.
De nästa fyra kilometrarna var också ganska lätta, mest asfalt men lite mer grus än jag trodde. Kilometertiderna låg ganska jämnt kring 4:20, och 5 km passerade jag på 21:38. Strax efter femkilometerspasseringen var det dags att ge sig in i skogen, och direkt kom en inte särskilt lång men ganska brant backe som sög rejält i mina redan ganska trötta ben. Sedan fortsatte banan med en hel del småbackar i nästan två kilometer, och sjätte och sjunde kilometrarna gick lite långsammare, 4:43 resp 4:37. När vi väl kom ur skogseländet var det dags att springa ner på träbryggorna runt Hammarby Sjöstad i en kilometer. Flackt förstås och betydligt lättare än skogen men att springa på trä var ganska stumt och inte alls så behagligt som jag hade föreställt mig, kanske berodde det bara på att jag redan var seg i benen. Det gick hur som helst lite snabbare än i skogen, 4:33.
I det här skedet var jag fruktansvärt trött och nu var det ren vilja som gjorde att jag kunde fortsätta. Efter en ganska flack nionde kilometer kollade jag totaltiden och såg att det räckte att springa sista på 4:50 för att klara 45 minuter. Den vetskapen var skön att ha när sista kilometern visade sig vara lång seg uppförsbacke. Jag har kört sträckan från rondellen vid Södra länken/Fredells upp mot Sickla köpkvarter med bil hur många gånger som helst utan att reflektera över att det går stadigt uppför hela vägen, men jag är ganska säker på att jag kommer att tänka på det i fortsättningen.
Jag försökte spurta på upploppet men det blev knappt en märkbar fartökning och i mål visade Garmin 44:37, men eftersom jag hade råkat komma åt stoppknappen när jag plockade upp klockan efter kollisionen blev den officiella tiden 44:41.
Klart under 45 minuter, men jag hade någonstans hoppats på att kunna smita under 44 så jag var inte helt nöjd trots att det var personligt rekord (åtminstone i modern tid). Nu efter att ha funderat lite kan jag ändå inte vara missnöjd, framförallt med tanke på att jag varit småkrasslig hela veckan.
Sammanfattningsvis var det ett kul lopp på alla vis, fin bana, aldrig riktigt trångt och verkligen proffsigt arrangerat trots att det var första upplagan. Jag kommer helt säkert att springa i Sickla fler gånger!
