För en månad sedan
fick jag reda på att det skulle ordnas ett marathonlopp på Österlen den 3:e november, just den helg som jag och familjen ändå skulle vara där. "Det måste vara ett tecken" tänkte jag och anmälde mig utan att egentligen fundera så mycket.
Ett ordentligt långpass senare var det plötsligt dags. Efter att ha kolhydratladdat genom att frossa på godis ett par dagar befann jag mig på lördagskvällen plötsligt tillsammans med drygt 120 andra löpare vid Gärsnäs idrottsplats där starten skulle gå. Bara svag vind, uppehåll och 7 grader varmt, bättre förutsättningar än så kan man inte begära i november. Efter lite gemensam
uppvärmning à la Gangnam Style var det dags för
start (jag syns i mitten i orange tröja och korta(!) tights). Drygt hälften av löparna skulle springa maran, andra halvan nöjde sig med halvmaran.
Den här helgen var det
Österlen lyser på hela Österlen, och det blev man som löpare varse redan efter en dryg km när vi sprang över borggården på
Gärsnäs slott. Lasershow, musik och rökmaskiner gjorde att man för en kort stund kände sig som om man snarare var i en storstad än mitt ute i den skånska myllan.
Jag kom iväg i ett bra tempo och redan efter två kilometer hade det lilla fältet dragits ut så mycket att jag sprang ganska ensam. Jag kom ikapp en kille som jag började prata lite med och vi kom snabbt fram till att båda siktade på 3:30 och bestämde oss därför för att hålla ihop. 3:30 innebär 4:59-tempo, och min tanke var att försöka hålla 4:50-tempo för att ha några minuter tillgodo på slutet om (när...) man skulle tröttna. Av någon anledning så lyckades vi inte så bra med den planen, utan det gick lite för fort. Eftersom det kändes otroligt lätt att ligga och knapra kilometer i 4:40-tempo så körde vi på ändå. Första 5 km (alla sträckor är enligt min Garmin, det fanns inga markeringar) gick på 23:08, och alla tankar på att man befann sig någon annanstans än ute på landet var som bortblåsta. Totalt kolmörker mellan byarna förutom enstaka passerande bilar och avlägsna pannlampor på de löpare som låg före oss.
Vi fortsatte knapra km utan någon större ansträngning, och andra femman avverkades på 23:26. Vid 12 km passerade vi nästa slott,
Glimmingehus, och även här bjöds på ljus i mängder. Efter Glimmingehus var nästa by (och vätskekontroll) vid halvmarapasseringen, så nu väntade nästan en mils mörker.
Allt kändes fortsatt lätt och jag och min kompanjon växeldrog i mörkret. Skåne anses allmänt vara ganska platt och några direkta berg behövde inte forceras. Däremot bjuder det böljande landskapet på ganska många och långa "slakmotor", så tempot varierade lite. Tredje femman sprang vi på 23:25 och fortfarande kändes det oförskämt bra. Kilometrarna tickade på utan att det kändes speciellt jobbigt, och strax kunde vi i fjärran se ljuset från Borrby där halvmaran hade målgång. Strax innan vi sprungit 20 km blev vi omsprungna för första och sista gången i loppet, nästan helt säkert av någon som spurtade inför målgången i halvmaran. Fjärde femman på 23:28 och en imponerande jämn fart.
Strax efter halvmarapasseringen (1:38:50) började jag känna av att jag hade ben. Inte någon direkt trötthet eller smärta, men de gjorde sig påminda och jag insåg att jag inte skulle kunna hålla samma tempo lika länge till. Jag sänkte medvetet tempot något, men min följeslagare fortsatte i samma tempo och efter några km hade han försvunnit ur synhåll. Efter detta sprang jag solo hela vägen in i mål. Vid 24 km passerade jag en annan löpare som hade legat några hundra meter före mig sedan starten men som nu hade tappat tempot. Detta var första löparen jag passerat sedan Gärsnäs slott som vi sprang förbi efter en dryg km. Femte femman blev långsammast dittills, 24:02.
Precis efter 25 km sprang jag fel för första (och enda) gången. Banan var mestadels väl utmärkt, men på några ställen var det svårt att upptäcka markeringarna om man inte var uppmärksam. Jag råkade missa en högersväng och fortsatte istället rakt fram. Turligt nog mindes jag från bankartan att man skulle svänga ungefär där, så redan efter 150 meter började jag ana oråd. Det fanns ingen att fråga så det var bara att vända om och undersöka den passerade korsningen lite noggrannare. Jag gissar på att jag tappade nästan två minuter där, dels i ren löpsträcka och dels i några sekunders förvirring.
Sjätte femkilometarn (inklusive fellöpningen) gick på 24:58, och tempot var nu märkbart lägre. Vid 30 km sprang vi genom
Skillinge och här stod min familj och hejade. Det gav mig lite extra energi och jag kände att det behövdes, för nu började jag inse att sista 12 km inte skulle bli lika lätta som det varit hittills. Vid ungefär 32 km börjar en lååååång uppförslöpning. Nästan 4 km böljande stigning när man redan sprungit mer än tre mil är ingen lek, och här sjönk tempot rejält även om jag fortfarande kände mig skapligt fräsch. 26:04 på sjunde femman.
Efter den långa backen var det dags att springa nerför för att komma till
Brantevik. Jag hade sprungit och längtat efter att slippa uppförslöpningen men nu blev det lite väl mycket utför för att mina ben skulle gilla det, och även om jag vid 37 km passerade en löpare för andra (och sista) gången började nu den verkliga pärsen. Därifrån och in i mål var varje steg en kamp mot mig själv. Jag gick inte en meter men tempot var stundtals obetydligt snabbare än gång. En kort (max 30 meter) och inte särskilt brant (~en meters stigning) backe kändes som ett berg, och varje gång jag tittade på klockan blev jag besviken på att det var så långt kvar. Åttonde femman gick på 27:25, och kilometer 41 & 42 gick båda i drygt 6-tempo. Till slut var jag dock framme vid upploppet, Storgatan i Simrishamn, och jag lyckades få till något som liknade en spurt med ett tempo som letade sig ner mot 5:00-tempo innan jag nådde målet.
Målklockan visade 3:32:57 när jag sprang i mål på femte eller sjätte (lite osäkert vilket i skrivande stund) plats. När jag kollade min egen klocka senare visade den däremot 3:30:49, och min teori är att målklockan startades prick kl 18:00 trots att starten enligt min Garmin gick 18:02:07. Eftersom jag ändå inte kom under 3:30 så spelar det inte så stor roll, men om jag inte sprungit fel vid 25 km så hade jag nog faktiskt klarat 3:30!
Med tanke på att jag bara sprungit ett enda långpass längre än 25 km (någonsin) var det kanske inte helt oväntat att jag skulle tröttna på slutet. Benen är fortfarande idag (två dagar efter loppet) helt slut, och jag går som en zombie. Inför nästa marathon ska jag springa betydligt fler långpass, även om det just nu känns osannolikt att jag någonsin kommer att kunna springa ett enda steg igen.
Det var ett annorlunda och riktigt kul lopp att göra maradebut i, även om det var lite ensamt att solospringa de sista två milen i mestadels kolmörker. Det här var bara ett testlopp från arrangörernas sida och nästa år ska de satsa på att få det sanktionerat. Med lite marknadsföring kan det nog bli ganska stort för det var verkligen en speciell upplevelse. Med fler löpare blir det dessutom ännu roligare eftersom det då troligen kommer att bli mer publik (många tröttnade nog i de sista byarna när det var mer än fem minuter mellan löparna) och för att man inte kommer att behöva springa lika långa sträckor helt solo utan att ens se någon annan löpare. Jag kommer definitivt att springa det igen!
