Ett kort milspår

Det blev Milspåret idag, men det blev ingen mil. Efter att ha haft ont i halsen och hostig i en vecka var jag tveksam till start men bestämde mig ändå för att testa.
Efter en hel del trängsel i starten kom jag trots allt iväg i ett ganska bra tempo efter några hundra meter. Men redan efter en dryg km märkte jag att flåset inte riktigt fanns där idag även om benen kändes väldigt pigga efter att ha fått vila en vecka. Jag kämpade på och hoppades att det skulle lossna, men efter 4 km (som gått precis enligt plan på ungefär 16:40, dvs 4:10-tempo) började halsen dessutom göra sig påmind, och jag bestämde mig för att det var korkat att chansa. Jag tänkte först sänka tempot  och ändå ta mig runt, men när jag kom in till varvningen kändes det ytterligare lite sämre och jag tog det förnuftiga beslutet att bryta.
Lite trist, men eftersom jag var ganska förberedd på att det skulle kunna gå så här så känns det ändå helt ok.
Jag sprang på Staffan (inte bokstavligt...) innan loppet, trevligt att träffa någon IRL vars blog man följt så länge! Det gick lite bättre för honom än för mig, även om han missade sitt pers från Hässelby med knapp marginal han landsvägspersade med 37:51. Inte alls illa ändå, framförallt eftersom Milspåret (åtminstone första varvet) var betydligt tyngre än Hässelby, både pga grusunderlaget och en mer kuperad bana.
Nu blir det inga fler tävlingar förrän midnattsloppet om nästan 3 månader, det känns oändligt långt bort...

Milspåret imorgon?

Jag har hostat och haft ont i halsen sedan förra tisdagen och därför inte sprungit en meter på nio dagar nu. Men idag har jag inte haft ont i halsen och hostan har lagt sig nästan helt, är mest lite rethosta kvar. Jag är ganska hes men det är ju bara coolt. Jag tror nog att det blir milspåret imorgon trots allt, det ligger ju ändå på vägen hem från jobbet.
Jag vet däremot inte om jag kommer att våga satsa på PB. Kanske kommer jag att vara så crazy så att jag tar det lugnt och försöker njuta istället? Yeah, right ;)

Host host

Alla mina barn har hostat oroväckande mycket i omgångar den senaste veckan och nu har oturen kommit till mig. Inte helt oväntat eftersom det är Milspåret om en vecka, det vore synd att bryta traditionen med dålig uppladdning inför alla millopp...

Back in business

Efter förra lördagens Kungsholmen Runt var mina lår inte så glada. En riktigt rejäl träningsvärk gjorde att det var långt ifrån bekvämt att gå både söndag och måndag, och även tisdagen och onsdagen kändes det segt. I torsdags kunde jag inte hålla mig inne längre utan gav mig ut på ett lätt distanspass på knappt 9 km, och även om det inte var de absolut piggaste benen så kändes det ändå helt ok.

Med tanke på hur bra det kändis i torsdags och hur pigg jag var idag så bestämde jag mig för att våga köra ett intervallpass idag trots Lennarts uppmaning om att vänta 10-11 dagar innan man börjar med den typen av stolleprov. Förlåt...

8 x 1 km i tänkt 10 km-tempo med 45 s ståvila blev det, i förhoppningen att den kortare vilan ska öka min snabbhetsuthållighet. Det kändes förvånansvärt lätt. Samtliga intervaller sprangs på 4:10 +- 1 sekund. Jag funderade på att köra 10 stycken bara för att det kändes så bra, men någonstans i bakhuvudet så gnagde ändå tanken om att inte gå ut för hårt så nära efter halvmaran. 13,5 km fick jag ihop totalt med uppvärmning och nedjogg och jag känner mig väldigt nöjd med min insats.

Kungsholmen Runt

Precis när jag steg ut ur tunnelbanestationen vid Fridhemsplan så tittade solen fram bakom molnen. Kanske ett gott omen?
Efter ett par km uppvärmning gick jag och ställde mig i min fålla. Jag hade hamnat i startgrupp 4 vilket innebar start 11.35, fem minuter efter första starten. Efter att de första tre grupperna dragit iväg släpptes vi på fram till startlinjen, och eftersom jag till skillnad mot de flesta andra upptäckte att man kunde starta även i det vänstra körfältet så hamnade jag nästan allra längst fram. När startskottet gick var det därför gott om plats och det tog mig inte alls lång tid att hitta mitt tänkta 4:24-tempo, allt flöt på som det skulle. När vi svängde in på Kungsholms strand började motvinden kännas lite, men det var inget som störde nämnvärt. Första varvet klarades av utan några problem, det enda irritationsmomentet var att jag märkte att min Garmin inte riktigt hängde med. När jag sprungit 10 km enligt Garmin stod klockan på 43:50, när jag sprungit 10 km enligt skyltningen hade det gått ytterligare 20 sekunder. Oavsett vilket så kände jag mig fortfarande pigg och hade goda förhoppningar om att kunna fortsätta i samma tempo.

Men redan när vi svängde in på Kungsholms strand för andra gången vid 12 km började det kännas tyngre, och motvinden var plötsligt riktigt besvärlig. Vid den lilla backen mittemot Karlbergs slott blev det riktigt jobbigt, och när jag väl kommit upp kändes låren som trästockar. Den sista dryga halvmilen blev en ren plåga och det var bara en fråga om pannbenslöpning. Småbackarna i Fredhäll som jag knappt märkte första varvet framstod plötsligt som oöverstigliga berg. Jag tappade tid km för km, men lyckades hålla ett skapligt tempo trots allt med kilometertider runt 4:40 även om jag inte vågade lite på dem eftersom Garmin hade ballat ur totalt vid det här laget och visade momentanhastigheter neråt 3:30, något jag känner mig ganska säker på inte ens är i närheten av sanningen ;)

I mål kom jag till slut enligt min egen klocka på 1:36:15. Visserligen tre minuter långsammare än mitt optimistiska mål, men jag känner mig ändå ganska nöjd eftersom jag faktiskt aldrig sprungit så långt i ett så högt tempo förr. Det enda som hindrade en ännu lite bättre tid var framsidan av låren. Flåset och resten av kroppen hade kunnat hålla tempot hela vägen utan problem, men mina quadriceps har sannolikt en jobbig dag att se fram emot imorgon... Faktum är att pulsen tom sjönk något sista halvmilen. Jag känner mig osäker på exakt vad jag borde ha gjort för att inte låren skulle ha tagit slut, men jag gissar på att mer löpning i tröskeltempo hade varit en bra idé.

Nu blir det vila några dagar innan det blir en kort uppladdning inför nästa lopp, Milspåret den 23:e. Då ska det persas på milen, allt över 42 minuter kommer att räknas som ett misslyckande!

Klart till drabbning

Idag sprang jag sista passet innan min halvmaradebut, en halvmil i lugnt tempo som kändes orimligt tung och jobbig. Senaste veckan har vartannat pass sprungits på otroligt lätta ben och vartannat på trästockar. Igår sprang jag tex 6 x 2 min intervaller där jag bara försökte springa intervallerna snabbt men ändå i en bekväm fart, och det kändes hur bra som helst i 3:55-tempo. Eftersom dagens pass kändes så jobbigt så hoppas jag att trenden fortsätter så att jag känner mig oförskämt pigg på lördag.

Jag tvekar lite om vilka skor jag ska springa i. Valet står mellan två olika modeller från Saucony, Kinvara 2 eller Grid Type A5. Jag har aldrig sprungit längre än en mil i A5:orna och är lite orolig för hur vaderna klarar av två mil i dem. Å andra sidan känns det inte riktigt rätt att springa lopp i Kinvara, de är nästan lite för sköna. Det lutar nog trots allt åt Kinvara men jag bestämmer mig antagligen inte förrän på lördag.