Packad är bättre

Snömodden i måndags var inte kul och jag kände mig inte överdrivet lockad att ge mig ut ikväll. Men väl ute insåg jag att det inte var fråga om någon modd, snön var fint packad och fantastiskt behaglig att springa på. Mina egendubbade Peregrine funkar hur bra som helst på det här underlaget och jag var inte ens nära att tappa greppet en enda gång. Av okänd anledning gick det dessutom betydligt fortare idag än vad det gjort på senaste tiden, och till slut blev det 9,6 km i 5:01 min/km utan att det var särskilt jobbigt.
Det ska bli kul att få springa fort på riktigt snart, kan knappt hålla mig...

Det där med snömodd är ganska överskattat...

Jag sprang hem från jobbet idag och genom hela stan bjöds det på snömodd förutom ett par hundra meter på Götgatan. Första gången i hela mitt liv som jag sprang i riktig snömodd och jag kommer inte att sörja om det även var sista gången. 11 km i 5:36-tempo kändes i benen som minst dubbelt så långt i mycket högre tempo. Men knäet höll och benen lär bli starka. "Tråkigt men bra" är en bra sammanfattning.

Läge att döpa om bloggen?

Jag funderar på att döpa om bloggen till "Grinig gubbe gnäller" eller något liknande, för nu ska jag beklaga mig igen...
Anledningen är knäet som jag trillade ner i en berghäll med i måndags. Jag har sprungit tre gånger sedan det hände och inte känt någonting under tiden som jag sprungit, men efteråt blir det lite sämre varje gång. Det ömmar och värker lite nästan vad jag än gör förutom när jag springer. Jag tror trots det inte att den bästa lösningen är att springa konstant, så jag väljer att vila några dagar istället.
Den här påtvingade vilan gör att den här veckan blir den första under 2012 där jag inte fördubblar mängden. Vecka 1 sprang jag totalt 10 km, vecka 2 blev det 20 km och den här veckan hade jag tänkt springa en runda till imorgon så att det skulle bli 40 km. Sedan hade jag tänkt sluta dubbla varje vecka... Istället ska jag nu satsa på att öka 10 km i veckan. Det kan bli ganska lagom om knäet blir bra: 30 km den här veckan, 40 km nästa vecka och 50 km veckan efter det, sedan är jag tillbaks ungefär på den mängd jag sprang innan halsen började bråka med mig. Kanske kan det då vara läge att börja köra lite kvalitet igen, även om jag knappt vågar hoppas...

Om det inte är det ena så kan man ge sig fan på att det är det andra. Och det tredje.

Jag var hos halsdoktorn igår och hon konstaterade att slemhinnorna är irriterade och att det i princip inte är så mycket man kan göra åt det. Hon tog några prover men hon trodde inte själv att de skulle visa något, utan hon trodde helt enkelt att jag har ett ovanligt efterhängset virus. Lite nässköljning och cortisonspray ska förhoppningsvis ge immunförsvaret lite hjälp. I ärlighetens namn har det faktiskt varit lite bättre senaste veckan så förhoppningsvis börjar jag se slutet på det här nu.
Efter det ändå relativt ok läkarbesöket skulle jag på eftermiddagen hämta min äldsta dotter i en park. Jag lyckades då med konststycket att, trots att jag stod helt stilla, halka och trilla med knäet rakt ner i en klipphäll som jag tydligen stod på. Det gjorde fruktansvärt ont men gick över efter några minuter så jag tänkte inte så mycket på det. På kvällen sprang jag ett lugnt pass på 9 km och kände absolut ingenting i knäet på hela tiden, men efter att ha kommit hem och suttit ner en stund kunde jag knappt räta ut benet. Jag haltade omkring hela kvällen och inatt vaknade jag av smärta varje gång jag vände mig. Det är lite bättre idag men fortfarande långtifrån smärtfritt. Jag hoppas och tror att det inte är något allvarligt men jag tycker att det är väldigt underligt att jag inte kände något när jag sprang. Jag skulle definitivt inte kunna springa idag.
Och javisst ja, jag har blivit lite magsjuk också, det vore trist att inte ha mer än två krämpor samtidigt...

Jag ignorerar det helt enkelt

Jag är så trött på min hals att jag bestämt mig för att ignorera den och springa ändå. Förra helgen sprang jag 4 km på fredagen och 6 km på söndagen, och eftersom den åtminstone inte blev sämre av det och eftersom den helt uppenbarligen inte blir bättre av att vila så bestämde jag mig för att köra på nu. Den här veckan har jag sprungit två gånger, 6 km en gång och 6,5 km en gång. Det är inga monsterpass direkt, men med tanke på att jag sprang totalt 11 km under hela december så är det en monumental ökning av mängden.
Jag har fått en tid hos en öron- näsa- halsspecialist på måndag, förhoppningsvis kommer hon på vad som är fel och säger inte åt mig att jag absolut inte får träna...

Ikväll har jag dubbat mina Saucony Peregrine.

Jag köpte dem i höstas i syfte att ha dem i vinter och trodde att de skulle duga när det blev halt, men efter att ha varit ute och sprungit i den extrema halkan igår kväll insåg jag att det inte räcker med grovt mönstrade sulor, det behövs dubb. Jag orkade inte beställa och vänta på att få levererat "riktiga" dubb så jag gick ner i källaren och skruvade i vanliga skruvar som jag knipsade av á la den här filmen. Jag har varit ute och snabbtestat lite och det verkar funka hur bra som helst. Jag ser fram emot att få ge mig ut och testa ordentligt imorgon. Jag ska försöka mig på längdrekord för i år, kanske upp mot 8 km...