Nu springs det lite i marafart

Jag har inte lyckats springa så mycket i marafart som jag hade tänkt att jag skulle ha gjort så här dags, varken i form av fartökningar i långpassen eller som enskilda pass. Nu har jag jag lyckats rycka upp mig i elfte timmen och fått till åtminstone några km.
I söndags sprang jag ett kort långpass, 21 km med 7 km i marafart i slutet. Och när jag säger marafart så menar jag egentligen alldeles för snabbt för att vara marafart. 4:21 min/km är 9 sekunder snabbare än min planerade fart, och tur är väl det för det var ganska jobbigt.
Idag var tanken att springa en mil i marafart efter lite uppvärmning, men det blev 14 km @4:25 min/km istället, totalt 17 km. Lite längre och lite snabbare än tänkt alltså, men ändå långsammare än i söndags. Och faktiskt inte så jobbigt.
Nästa vecka har jag ganska klart för mig hur jag ska lägga upp, några ganska korta pass med några få km i marafart. Jag är betydligt mer osäker på hur jag bäst ska avsluta den här veckan. Kanske blir det ett lite lättare men ändå inte superlätt intervallpass på torsdag-fredag, typ 6-7 tusingar i 10 kp, och sedan en knapp mil i marafart på söndag. Eller så blir det något helt annat, jag låter känslan i benen bestämma. 

Ta det lugnt? Nix!

Det sägs att man ska ta det lugnt och inte springa snabbt eller långt efter att man sprungit tävling, en vecka för varje mil man tävlat. Den regeln följde jag sådär bra efter förra helgens Kungsholmen Runt... I torsdags sprang jag 7 + 3 km i marafart (totalt 19 km) och igår, söndag, sprang jag ett långpass på 34,5 km i 4:57-tempo. Nu behöver jag bara ta det lugnt en vecka till :)

Kungsholmen Runt: Kan man krossa sitt pers och vara missnöjd?

Kungsholmen Runt igår bjöd på strålande om än något blåsigt väder. Jag hade till slut bestämt mig för att göra ett försök på 1:30 trots att jag haft mystisk träningsvärk i benen och varit lite småsjuk senaste veckorna.
Benen, och framförallt vaderna, kändes lite småstela när jag värmde upp, troligen pga att barnen "tvingat" mig att hoppa orimligt mycket studsmatta de senaste dagarna.
När startskottet väl gick så var som vanligt alla tankar på stela ben som bortblåsta, det är verkligen fascinerande vad lite adrenalin kan göra med kroppen. Strax innan start kändes 4:15 -tempo ouppnåeligt, men när vi väl kom iväg fick jag bromsa för att inte dras med i det 3:45-tempo som flertalet valde att lägga sig i. Trots det gick det lite fortare än tänkt i början och 5 km passerade jag på strax under 21 minuter, ca 20 sekunder snabbare än planerat. Efter det kom jag däremot in i rätt tempo och även om backarna i Fredhäll kändes jobbiga så var det inga problem att hålla tempot och passera milen på 42:17.
När vi passerade Flippin' Burgers på Kungsholms Strand på andra varvet efter ungefär 14 km kände jag för första gången att det började ta emot, och i backen mittemot Karlbergs Slott fick jag mjölksyrakänningar i låren trots att jag tog det riktigt lugnt. Tempot sänktes efter det i ett par km innan jag fick upp farten igen i backen ner mot Rålis. Men säg den lycka som varar beständigt, vid 18 km börjar de oändligt många och långa backarna i Fredhäll och de gjorde processen kort med mina ben. Jag fick bita ihop rejält för att ändå hålla kilometertiderna runt 4:30, och jag insåg definitivt att 1:30 var utom räckhåll. En liten tempoökning på slutet fick jag dock till och kunde till slut gå i mål på 1:31:24.
Nästan 1½ minut över mitt mål, men eftersom mitt gamla pers från Stocholm halvmarathon i höstas var 1:35:58 så slog jag trots allt det med 4:34, och då kan man väl ändå inte vara missnöjd? Och eftersom jag värmde upp 3 km och dessutom körde en (mycket stel) nedjogg på 3 km kan jag ju om inte annat räkna det som ett långpass med 21,1 km i submarafart.

Halvmarafart är en svår fart

Det verkar som om det var något skräp jag hade i kroppen som gjorde att det känts knöligt på sista tiden, men vad det än var verkar det ha försvunnit nu, otroligt skönt.
Jag skulle springa lite tusingar i halvmarafart igår, men som jag märkt flera gånger förr har jag väldigt svårt att "hitta" just halvmaratempot. Det är väldigt lätt att det blir antingen lite för snabbt (ungerär tröskeltempo) eller för långsamt (ungefär maratempo). Igår gick det för snabbt, tusingarna gick på 3:58, 4:03, 4:02, 4:06, 4:06, 4:10, och anledningen till att det gick långsammare på slutet var inte att jag blev trött utan på att jag aktivt bromsade farten mer och mer. Jag antar att det är ett gott tecken inför Kungsholmen Runt på lördag.
Idag hade jag egentligen tänkt vila, men det fina vädret tillsammans med rapporter om att det skulle vara torrt och fint underlag på Kärrtorpsslingan gjorde att jag sprang dit och tog ett varv. Ett halvårs asfaltlöpning hade i princip fått mig att glömma hur backigt det kan vara, men det var riktigt skönt att springa i skogen som omväxling. Drygt 8 km i 4:57-tempo var enbart avkopplande.
Jag tror att det blir en kort runda med en ännu kortare fartökning till halvmaratempo (eller så nära jag nu kan komma) imorgon, sedan blir det vila inför lördag. Jag känner mig oändligt mycket mer peppad nu än vad jag gjorde för en vecka sedan!