Ibland kanske man skulle försöka dra lite slutsatser av det man tänker...
Igår skulle jag springa hem från jobbet ("som vanligt" på tisdagar, dvs tredje gången) men kände mig lite seg hela dagen. Lite småsnuvig, trött och stel, och jag övervägde allvarligt att strunta i att springa men bestämde mig till slut ändå för att snöra på mig skorna och ge jag mig av hemåt. Inte så smart med facit i hand. Efter ungefär sex km började det kännas obehagligt i ena ljumsken, strax efter det började fötterna antyda att allt inte stod rätt till och de sista två km hade jag något som nästan kändes som krampkänningar i vaderna. När jag kom hem efter 11 km i lusigt tempo kände jag mig ledbruten och trött även om jag knappt var andfådd. Efter att ha ätit middag stapplade jag bort från middagsbordet och fick uppbåda mina sista krafter för att orka med lite barn-nattning innan jag själv gick och lade mig kl kvart över tio, minst en timme tidigare än vad jag lagt mig på flera år.
I morse när jag vaknade visade det sig att jag hade en molande värk i ena ljumsken, ömma knän, stramande vader och obehagliga stickningar i vristerna. Jag tog det briljanta och vuxna beslutet att ställa in dagens intervallpass och nu, 15 timmar senare, känner jag fortfarande av alla fyra skavankerna (även om det känns lite bättre) och börjar inse att jag nog ska vila imorgon också.
På ett sätt är det bra att ha råkat ut för allt samtidigt eftersom det nu inte råder någon tvekan om att det är dags att ta det lite lugnare ett tag. Hade jag bara haft lite ont i ljumsken eller i vaderna eller i vristerna hade jag nog övertalat mig själv om att det inte var så farligt, men nu kan jag inte bortse från att det enda som gäller är rast och vila. Jag tror helt ärligt inte att det är någon större fara men jag ser det som ett konkret bevis på det jag rent intellektuellt redan visste, att man måste skynda långsamt.
Efter denna utläggning om hur mogen jag är måste jag ändå lägga in en liten brasklapp om att jag kanske ändå tar ett kort och lätt lunchpass imorgon... Mitt jobb har nämligen organiserat någon sorts teknikträning imorgon med en gammal elitlöpare som tydligen jobbar hos oss. Känner jag mig inte betydligt bättre än jag gör nu så är det inte aktuellt men om jag bara känner av lite grann så kommer det att bli svårt att inte smyga iväg och se vad han har att lära ut eftersom det såvitt jag vet är en engångsföreteelse. Suck...
Igår skulle jag springa hem från jobbet ("som vanligt" på tisdagar, dvs tredje gången) men kände mig lite seg hela dagen. Lite småsnuvig, trött och stel, och jag övervägde allvarligt att strunta i att springa men bestämde mig till slut ändå för att snöra på mig skorna och ge jag mig av hemåt. Inte så smart med facit i hand. Efter ungefär sex km började det kännas obehagligt i ena ljumsken, strax efter det började fötterna antyda att allt inte stod rätt till och de sista två km hade jag något som nästan kändes som krampkänningar i vaderna. När jag kom hem efter 11 km i lusigt tempo kände jag mig ledbruten och trött även om jag knappt var andfådd. Efter att ha ätit middag stapplade jag bort från middagsbordet och fick uppbåda mina sista krafter för att orka med lite barn-nattning innan jag själv gick och lade mig kl kvart över tio, minst en timme tidigare än vad jag lagt mig på flera år.
I morse när jag vaknade visade det sig att jag hade en molande värk i ena ljumsken, ömma knän, stramande vader och obehagliga stickningar i vristerna. Jag tog det briljanta och vuxna beslutet att ställa in dagens intervallpass och nu, 15 timmar senare, känner jag fortfarande av alla fyra skavankerna (även om det känns lite bättre) och börjar inse att jag nog ska vila imorgon också.
På ett sätt är det bra att ha råkat ut för allt samtidigt eftersom det nu inte råder någon tvekan om att det är dags att ta det lite lugnare ett tag. Hade jag bara haft lite ont i ljumsken eller i vaderna eller i vristerna hade jag nog övertalat mig själv om att det inte var så farligt, men nu kan jag inte bortse från att det enda som gäller är rast och vila. Jag tror helt ärligt inte att det är någon större fara men jag ser det som ett konkret bevis på det jag rent intellektuellt redan visste, att man måste skynda långsamt.
Efter denna utläggning om hur mogen jag är måste jag ändå lägga in en liten brasklapp om att jag kanske ändå tar ett kort och lätt lunchpass imorgon... Mitt jobb har nämligen organiserat någon sorts teknikträning imorgon med en gammal elitlöpare som tydligen jobbar hos oss. Känner jag mig inte betydligt bättre än jag gör nu så är det inte aktuellt men om jag bara känner av lite grann så kommer det att bli svårt att inte smyga iväg och se vad han har att lära ut eftersom det såvitt jag vet är en engångsföreteelse. Suck...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar