Stockholm Halvmarathon - Nja

Minnesregler till nästa gång jag springer ett lopp:

• Överskatta inte din förmåga utan starta i ett tempo som du har en teoretisk chans att kunna hålla.
• Starta inte i för snabbt tempo, utan försök hålla ett tempo som du kan hålla hela loppet.
• Ta det lugnt i början, om du tar ut dig för mycket i början kommer du att falla igenom totalt på slutet.
• Ha en realistisk målsättning och spring inte på önsketider i början av loppet.
• Om man springer alldeles för snabbt i början eftersom man har för höga tankar om sin egen förmåga så får man igen det surt på slutet.

Som den observante läsaren kanske anat av ovanstående minnesregler så gick det inte precis som jag hade tänkt mig idag. Man skulle t o m kunna tro att jag kanske inte riktigt höll måttet på slutet. Om man tror det så tror man helt rätt.

Mina tankar inför loppet var att jag skulle göra ett försök att klara 1:30 även om jag insåg att chansen var väldigt liten att det skulle gå. Jag hade gjort ett mellantidsarmband med km-tider där jag tagit hänsyn till banprofil och yada yada yada och som mynnade ut i en tid strax under 1:30. Planen var att försöka följa de tiderna och om jag märkte att det var för jobbigt genast dra ner tempot något och sikta på en mer realistisk tid runt 1:32 eller så.

Med perfekt väder och fina förutsättningar på alla sätt fick jag efter en inte alltför grundlig uppvärmning en plats nästan längst fram i startgrupp B. Jag spanade in i fållan för startgrupp A för att se om jag kunde hitta några kändisar, och såg faktiskt Lennart jogga omkring där, men han var för långt bort för att jag skulle kunna hälsa.

När starten gick hade jag farthållarna för 1:30 några meter bakom mig, och med tunnlar, höga hus som störde GPS:en och några missade km-markeringar hade jag ingen riktig koll på vilket tempo jag höll förrän jag kom till 4 km-markeringen. När jag väl kom dit visade det sig att jag sprungit lite snabbare än planerat, men jag kände mig väldigt pigg. 5 km passerade jag på 21:07, 18 sekunder snabbare än planerat.

I det lätta motlutet på Fleminggatan kände jag för första gången av benen och slog av lite på takten, men väl nere på Kungsholms strand kändes det bra igen och jag kunde fortsätta som tidigare. Backen vid Mariedalsvägen vet jag sedan Kungsholmen runt är ganska tung, och jag hade räknat med att sänka tempot lite i den vilket jag också gjorde, och väl uppe kände jag mig pigg igen och tänkte att det kanske skulle kunna gå trots allt.

En dryg km senare, i slutet av Lindhagensgatan, kom den första 1:30-farthållaren ikapp mig. Jag tyckte att det kändes skönt att kunna ta rygg på honom, och planerade att försöka göra det in i mål. Den planen gick sådär, kan man konstatera med facit i hand. Jag passerade 9 km på 38:29, dvs 3 sekunder långsammare än vad jag hade på mitt armband och kände fortfarande tillförsikt. Några hundra meter senare hände något. Jag har nog aldrig förr känt all kraft rinna ur kroppen på så kort tid. Jag såg plötsligt farthållarna försvinna iväg framför mig på Norr Mälarstrand och när jag tittade ner på klockan såg jag att jag att tempot var betydligt lägre trots samma ansträngning som jag nyss sprang 4:15-tempo. Andra femkilometarn avverkades på 22:13 och det var bara att konstatera att det inte höll. Jag misstänker dock starkt att 10 km-markeringen satt fel,  min tionde km gick absolut inte så långsamt som min klocka säger (4:51) och min elfte gick definitivt inte så snabbt (4:14).

Ok, det var inte så oväntat ändå, så nu var det bara att sätta igång med plan B, en satsning på 1:32-1:33. Jag lyckades få upp tempot något igen och sprang de tre nästa lättlöpta km längs vattnet på Kungsholmen och i Gamla stan i runt 4:25-fart, men redan i den lilla backen vid Slussen kände jag att inte heller det gick längre. Jag stapplade fram längs Söder Mälarstrand i närmast joggingtempo, och tredje femman gick på 22:45. Jag insåg att även 1:33 var överoptimistiskt, och la alla tankar på tid åt sidan för att koncentrera mig på att undvika en DNF. Jag trodde att jag var riktigt trött i det läget, men det visade sig att det var inget mot hur trött jag skulle vara i den sinnessjukt jobbiga stigningen från Tanto. Jag visste att det skulle vara en seg backe där, men att den skulle vara så seg och så lång hade jag ingen aning om. Tanken på nerförslöpan i Götgatsbacken var det enda som fick mig att fortsätta överhuvudtaget, men när jag väl kom dit orkade jag knappt öka farten ens där. Fjärde femman på väldigt beskedliga 24:41, och jag var för trött för att ens fundera över vilken sluttid det skulle kunna bli. Efter att ha tagit mig längs den ovanligt långa Skeppsbron och in i mål, till slut, kunde jag konstatera att jag kom i mål på 1:35:58 och på något outgrundligt sätt trots allt lyckades slå min tid från Kungsholmen Runt i våras med 18 sekunder.

Långt ifrån nöjd, inte minst med att jag tydligen aldrig kan lära mig att sätta realistiska mål. Hade jag gått ut i ett tempo som pekade mot 1:33 så tror jag att jag hade haft hyfsad chans att klara det, istället för att som nu bränna allt krutet de första 9 kilometrarna. Även om namnet på den här bloggen antyder att jag ska sikta högt så borde det ju ändå finnas gränser...

Nu ska jag vila några dagar och sedan ska jag börja tokträna inför Hässelbyloppet, där jag återigen ska sikta alldeles för högt och, förmodligen, återigen misslyckas å det grövsta :)