Kungsholmen Runt: Kan man krossa sitt pers och vara missnöjd?

Kungsholmen Runt igår bjöd på strålande om än något blåsigt väder. Jag hade till slut bestämt mig för att göra ett försök på 1:30 trots att jag haft mystisk träningsvärk i benen och varit lite småsjuk senaste veckorna.
Benen, och framförallt vaderna, kändes lite småstela när jag värmde upp, troligen pga att barnen "tvingat" mig att hoppa orimligt mycket studsmatta de senaste dagarna.
När startskottet väl gick så var som vanligt alla tankar på stela ben som bortblåsta, det är verkligen fascinerande vad lite adrenalin kan göra med kroppen. Strax innan start kändes 4:15 -tempo ouppnåeligt, men när vi väl kom iväg fick jag bromsa för att inte dras med i det 3:45-tempo som flertalet valde att lägga sig i. Trots det gick det lite fortare än tänkt i början och 5 km passerade jag på strax under 21 minuter, ca 20 sekunder snabbare än planerat. Efter det kom jag däremot in i rätt tempo och även om backarna i Fredhäll kändes jobbiga så var det inga problem att hålla tempot och passera milen på 42:17.
När vi passerade Flippin' Burgers på Kungsholms Strand på andra varvet efter ungefär 14 km kände jag för första gången att det började ta emot, och i backen mittemot Karlbergs Slott fick jag mjölksyrakänningar i låren trots att jag tog det riktigt lugnt. Tempot sänktes efter det i ett par km innan jag fick upp farten igen i backen ner mot Rålis. Men säg den lycka som varar beständigt, vid 18 km börjar de oändligt många och långa backarna i Fredhäll och de gjorde processen kort med mina ben. Jag fick bita ihop rejält för att ändå hålla kilometertiderna runt 4:30, och jag insåg definitivt att 1:30 var utom räckhåll. En liten tempoökning på slutet fick jag dock till och kunde till slut gå i mål på 1:31:24.
Nästan 1½ minut över mitt mål, men eftersom mitt gamla pers från Stocholm halvmarathon i höstas var 1:35:58 så slog jag trots allt det med 4:34, och då kan man väl ändå inte vara missnöjd? Och eftersom jag värmde upp 3 km och dessutom körde en (mycket stel) nedjogg på 3 km kan jag ju om inte annat räkna det som ett långpass med 21,1 km i submarafart.

Premiärmilen 39:52!

Så nöjd jag är med mig själv just nu...

Dagen i korthet:
Tunnelbana till universitetet dit jag kom ungefär 45 minuter innan start. En knapp halvmils jogg med lite löpskolning och stegringslopp, sedan in i startfållan. Lite blandade småhopp i väntan på starten och sedan iväg. För ovanlighetens skull hade jag inte hamnat så långt fram i fållan, så det var rejält trångt de första 500 meterna eller så. Kanske ett lyckokast som gjorde att jag inte drogs med i rusningen, första km gick på prick 4 minuter.

Fortsatte att bara go with the flow och andra, tredje och fjärde km gick någon sekund snabbare. Jag hade en mycket bra känsla i benen, det kändes verkligen inte som om jag sprang snabbt. När jag försökte mig på en snabbdistans i 4:00-tempo förra lördagen gick det inte mer än tre km, sedan var jag helt slut, men idag kände jag ingen trötthet alls. Efter 4 km kommer mördarbacken, men jag kortade bara ner stegen och trippade lätt uppför för att sedan rulla på ner mot varvningen. 19:57 efter 5 km och fortfarande kändes allt bra. Under sjätte och sjunde km började det som vanligt bli lite jobbigare, men jag lyckades hålla tempot utan att det var extremt ansträngande.

Efter ungefär 7,5 km började det bli jobbigt på riktigt, men då var det bara 2,5 km kvar. Bara att gå ner i källarn och bita ihop... Mördarbacken var onekligen jobbigare andra varvet och även om jag tog det ganska lugnt så hade jag rejäl mjölksyra när jag kom över krönet. Vid 9 km-skylten kunde jag konstatera att jag bara behövde avsluta med en 4:00-km för att greja sub 40. Eftersom sista km är mestadels nedåt kände jag mig ganska säker på att fixa det, vilket gav mig extra energi till att få till min snabbaste km och komma i mål på 39:52!

Fantastiskt skönt att ha klarat av ett av säsongens stora mål redan nu, och inte minst känns det bra att jag verkligen hade loppet "i min hand" hela tiden och kunde springa (ganska) kontrollerat t o m de sista jobbiga kilometrarna. Dessutom med negativ split, det har jag aldrig lyckats med tidigare.

Nu bockar jag av det här i min att-göra-lista och satsar vidare mot nästa mål, 1:30 på Kungsholmen runt, vilket jag förutsätter blir en walk in the park ;)

Österlen marathon (långa versionen)

För en månad sedan fick jag reda på att det skulle ordnas ett marathonlopp på Österlen den 3:e november, just den helg som jag och familjen ändå skulle vara där. "Det måste vara ett tecken" tänkte jag och anmälde mig utan att egentligen fundera så mycket.
Ett ordentligt långpass senare var det plötsligt dags. Efter att ha kolhydratladdat genom att frossa på godis ett par dagar befann jag mig på lördagskvällen plötsligt tillsammans med drygt 120 andra löpare vid Gärsnäs idrottsplats där starten skulle gå. Bara svag vind, uppehåll och 7 grader varmt, bättre förutsättningar än så kan man inte begära i november. Efter lite gemensam uppvärmning à la Gangnam Style var det dags för start (jag syns i mitten i orange tröja och korta(!) tights). Drygt hälften av löparna skulle springa maran, andra halvan nöjde sig med halvmaran.

Den här helgen var det Österlen lyser på hela Österlen, och det blev man som löpare varse redan efter en dryg km när vi sprang över borggården på Gärsnäs slott. Lasershow, musik och rökmaskiner gjorde att man för en kort stund kände sig som om man snarare var i en storstad än mitt ute i den skånska myllan.
Jag kom iväg i ett bra tempo och redan efter två kilometer hade det lilla fältet dragits ut så mycket att jag sprang ganska ensam. Jag kom ikapp en kille som jag började prata lite med och vi kom snabbt fram till att båda siktade på 3:30 och bestämde oss därför för att hålla ihop. 3:30 innebär 4:59-tempo, och min tanke var att försöka hålla 4:50-tempo för att ha några minuter tillgodo på slutet om (när...) man skulle tröttna. Av någon anledning så lyckades vi inte så bra med den planen, utan det gick lite för fort. Eftersom det kändes otroligt lätt att ligga och knapra kilometer i 4:40-tempo så körde vi på ändå. Första 5 km (alla sträckor är enligt min Garmin, det fanns inga markeringar) gick på 23:08, och alla tankar på att man befann sig någon annanstans än ute på landet var som bortblåsta. Totalt kolmörker mellan byarna förutom enstaka passerande bilar och avlägsna pannlampor på de löpare som låg före oss.

Vi fortsatte knapra km utan någon större ansträngning, och andra femman avverkades på 23:26. Vid 12 km passerade vi nästa slott, Glimmingehus, och även här bjöds på ljus i mängder. Efter Glimmingehus var nästa by (och vätskekontroll) vid halvmarapasseringen, så nu väntade nästan en mils mörker.

Allt kändes fortsatt lätt och jag och min kompanjon växeldrog i mörkret. Skåne anses allmänt vara ganska platt och några direkta berg behövde inte forceras. Däremot bjuder det böljande landskapet på ganska många och långa "slakmotor", så tempot varierade lite. Tredje femman sprang vi på 23:25 och fortfarande kändes det oförskämt bra. Kilometrarna tickade på utan att det kändes speciellt jobbigt, och strax kunde vi i fjärran se ljuset från Borrby där halvmaran hade målgång. Strax innan vi sprungit 20 km blev vi omsprungna för första och sista gången i loppet, nästan helt säkert av någon som spurtade inför målgången i halvmaran. Fjärde femman på 23:28 och en imponerande jämn fart.

Strax efter halvmarapasseringen (1:38:50) började jag känna av att jag hade ben. Inte någon direkt trötthet eller smärta, men de gjorde sig påminda och jag insåg att jag inte skulle kunna hålla samma tempo lika länge till. Jag sänkte medvetet tempot något, men min följeslagare fortsatte i samma tempo och efter några km hade han försvunnit ur synhåll.  Efter detta sprang jag solo hela vägen in i mål. Vid 24 km passerade jag en annan löpare som hade legat några hundra meter före mig sedan starten men som nu hade tappat tempot. Detta var första löparen jag passerat sedan Gärsnäs slott som vi sprang förbi efter en dryg km. Femte femman blev långsammast dittills, 24:02.

Precis efter 25 km sprang jag fel för första (och enda) gången. Banan var mestadels väl utmärkt, men på några ställen var det svårt att upptäcka markeringarna om man inte var uppmärksam. Jag råkade missa en högersväng och fortsatte istället rakt fram. Turligt nog mindes jag från bankartan att man skulle svänga ungefär där, så redan efter 150 meter började jag ana oråd. Det fanns ingen att fråga så det var bara att vända om och undersöka den passerade korsningen lite noggrannare. Jag gissar på att jag tappade nästan två minuter där, dels i ren löpsträcka och dels i några sekunders förvirring.

 Sjätte femkilometarn (inklusive fellöpningen) gick på 24:58, och tempot var nu märkbart lägre. Vid 30 km sprang vi genom Skillinge och här stod min familj och hejade. Det gav mig lite extra energi och jag kände att det behövdes, för nu började jag inse att sista 12 km inte skulle bli lika lätta som det varit hittills. Vid ungefär 32 km börjar en lååååång uppförslöpning. Nästan 4 km böljande stigning när man redan sprungit mer än tre mil är ingen lek, och här sjönk tempot rejält även om jag fortfarande kände mig skapligt fräsch. 26:04 på sjunde femman.

Efter den långa backen var det dags att springa nerför för att komma till Brantevik. Jag hade sprungit och längtat efter att slippa uppförslöpningen men nu blev det lite väl mycket utför för att mina ben skulle gilla det, och även om jag vid 37 km passerade en löpare för andra (och sista) gången började nu den verkliga pärsen. Därifrån och in i mål var varje steg en kamp mot mig själv. Jag gick inte en meter men tempot var stundtals obetydligt snabbare än gång. En kort (max 30 meter) och inte särskilt brant (~en meters stigning) backe kändes som ett berg, och varje gång jag tittade på klockan blev jag besviken på att det var så långt kvar. Åttonde femman gick på 27:25, och kilometer 41 & 42 gick båda i drygt 6-tempo. Till slut var jag dock framme vid upploppet, Storgatan i Simrishamn, och jag lyckades få till något som liknade en spurt med ett tempo som letade sig ner mot 5:00-tempo innan jag nådde målet.

Målklockan visade 3:32:57 när jag sprang i mål på femte eller sjätte (lite osäkert vilket i skrivande stund) plats. När jag kollade min egen klocka senare visade den däremot 3:30:49, och min teori är att målklockan startades prick kl 18:00 trots att starten enligt min Garmin gick 18:02:07. Eftersom jag ändå inte kom under 3:30 så spelar det inte så stor roll, men om jag inte sprungit fel vid 25 km så hade jag nog faktiskt klarat 3:30!

Med tanke på att jag bara sprungit ett enda långpass längre än 25 km (någonsin) var det kanske inte helt oväntat att jag skulle tröttna på slutet. Benen är fortfarande idag (två dagar efter loppet) helt slut, och jag går som en zombie. Inför nästa marathon ska jag springa betydligt fler långpass, även om det just nu känns osannolikt att jag någonsin kommer att kunna springa ett enda steg igen.

Det var ett annorlunda och riktigt kul lopp att göra maradebut i, även om det var lite ensamt att solospringa de sista två milen i mestadels kolmörker. Det här var bara ett testlopp från arrangörernas sida och nästa år ska de satsa på att få det sanktionerat. Med lite marknadsföring kan det nog bli ganska stort för det var verkligen en speciell upplevelse. Med fler löpare blir det dessutom ännu roligare eftersom det då troligen kommer att bli mer publik (många tröttnade nog i de sista byarna när det var mer än fem minuter mellan löparna) och för att man inte kommer att behöva springa lika långa sträckor helt solo utan att ens se någon annan löpare. Jag kommer definitivt att springa det igen!

Österlen Marathon: 3:32:57

Väldigt nöjd trots att jag missade 3:30, vansinnigt trötta ben just nu. Återkommer med race-rapport när jag piggnat till...
EDIT:  Tiden visade sig vara 3:30:49 enligt min klocka, kanske beror det på felsynk mellan målklockan och startskottet? Se långa versionen för en utförligare rapport.

Inget sub 40 men PB som vanligt

Idag var det Hässelbyloppet och säsongsavslutning för många, och så även för mig var det tänkt innan Österlenmaran dök upp för någon vecka sedan.

Precis som jag misstänkte efter att det inte känts hundra på de senaste träningspassen så var jag inte ens nära att klara sub 40 idag, men jag är ändå ganska nöjd med loppet. Jag fick en bra plats långt fram i fållan och upplevde inte någon egentlig trängsel, åtminstone ingen som i någon större utsträckning påverkade min löpning. Allt kändes också riktigt bra till en början, och min plan att springa i strax under 4:00-tempo kändes helt ok. Strax innan femkilometersmarkeringen började jag däremot få kämpa för att hålla tempot, och även om jag passerade 5 km på närmast perfekt tid (19:55) så insåg jag redan där att det inte skulle bli någon sub 40 idag. För att inte spränga mig försökte jag inte ens springa i 4:00-tempo längre utan sprang bara på i ett tempo som jag kände att jag skulle kunna hålla in i mål. Backen vid Hässelby slott kändes lika orimligt jobbig som ifjol och den kilometern gick på 4:18, i övrigt lyckades jag hålla ett skapligt tempo och kom i mål på 40:52. Långt från sub 40, men ändå pers med 49 sekunder och nästan tre minuter bättre än ifjol.
Jag är helt nöjd med mitt lopp, sub 41 var min "plan B" och det känns helt ok.
Efter loppet bytte jag några ord med Lennart som slog dubbla pers idag, dubbelt grattis till det :)

Om jag summerar mina millopp från oktober i fjol till idag ser det ut så här:

2011-10-01 (Sicklaloppet)	44:41
2011-10-16 (Hässelbyloppet)	43:37
2012-03-23 (Premiärmilen)	42:50
2012-05-23 (Milspåret)	DNF (sjuk)
2012-08-18 (Midnattsloppet)	42:34
2012-10-01 (Sicklaloppet)	41:41
2012-10-14 (Hässelbyloppet)	40:52

Sex genomförda lopp och i snitt en förbättring per lopp med 46 sekunder.  Om man extrapolerar den här trenden så kommer jag alltså att missa sub 40 med 6 sekunder nästa gång. Typiskt ;)

Nu ska jag tillbringa de tre närmaste veckorna med att förbereda mig för mitt livs första marathon. Gott om tid.

Stockholm Halvmarathon - Nja

Minnesregler till nästa gång jag springer ett lopp:

• Överskatta inte din förmåga utan starta i ett tempo som du har en teoretisk chans att kunna hålla.
• Starta inte i för snabbt tempo, utan försök hålla ett tempo som du kan hålla hela loppet.
• Ta det lugnt i början, om du tar ut dig för mycket i början kommer du att falla igenom totalt på slutet.
• Ha en realistisk målsättning och spring inte på önsketider i början av loppet.
• Om man springer alldeles för snabbt i början eftersom man har för höga tankar om sin egen förmåga så får man igen det surt på slutet.

Som den observante läsaren kanske anat av ovanstående minnesregler så gick det inte precis som jag hade tänkt mig idag. Man skulle t o m kunna tro att jag kanske inte riktigt höll måttet på slutet. Om man tror det så tror man helt rätt.

Mina tankar inför loppet var att jag skulle göra ett försök att klara 1:30 även om jag insåg att chansen var väldigt liten att det skulle gå. Jag hade gjort ett mellantidsarmband med km-tider där jag tagit hänsyn till banprofil och yada yada yada och som mynnade ut i en tid strax under 1:30. Planen var att försöka följa de tiderna och om jag märkte att det var för jobbigt genast dra ner tempot något och sikta på en mer realistisk tid runt 1:32 eller så.

Med perfekt väder och fina förutsättningar på alla sätt fick jag efter en inte alltför grundlig uppvärmning en plats nästan längst fram i startgrupp B. Jag spanade in i fållan för startgrupp A för att se om jag kunde hitta några kändisar, och såg faktiskt Lennart jogga omkring där, men han var för långt bort för att jag skulle kunna hälsa.

När starten gick hade jag farthållarna för 1:30 några meter bakom mig, och med tunnlar, höga hus som störde GPS:en och några missade km-markeringar hade jag ingen riktig koll på vilket tempo jag höll förrän jag kom till 4 km-markeringen. När jag väl kom dit visade det sig att jag sprungit lite snabbare än planerat, men jag kände mig väldigt pigg. 5 km passerade jag på 21:07, 18 sekunder snabbare än planerat.

I det lätta motlutet på Fleminggatan kände jag för första gången av benen och slog av lite på takten, men väl nere på Kungsholms strand kändes det bra igen och jag kunde fortsätta som tidigare. Backen vid Mariedalsvägen vet jag sedan Kungsholmen runt är ganska tung, och jag hade räknat med att sänka tempot lite i den vilket jag också gjorde, och väl uppe kände jag mig pigg igen och tänkte att det kanske skulle kunna gå trots allt.

En dryg km senare, i slutet av Lindhagensgatan, kom den första 1:30-farthållaren ikapp mig. Jag tyckte att det kändes skönt att kunna ta rygg på honom, och planerade att försöka göra det in i mål. Den planen gick sådär, kan man konstatera med facit i hand. Jag passerade 9 km på 38:29, dvs 3 sekunder långsammare än vad jag hade på mitt armband och kände fortfarande tillförsikt. Några hundra meter senare hände något. Jag har nog aldrig förr känt all kraft rinna ur kroppen på så kort tid. Jag såg plötsligt farthållarna försvinna iväg framför mig på Norr Mälarstrand och när jag tittade ner på klockan såg jag att jag att tempot var betydligt lägre trots samma ansträngning som jag nyss sprang 4:15-tempo. Andra femkilometarn avverkades på 22:13 och det var bara att konstatera att det inte höll. Jag misstänker dock starkt att 10 km-markeringen satt fel,  min tionde km gick absolut inte så långsamt som min klocka säger (4:51) och min elfte gick definitivt inte så snabbt (4:14).

Ok, det var inte så oväntat ändå, så nu var det bara att sätta igång med plan B, en satsning på 1:32-1:33. Jag lyckades få upp tempot något igen och sprang de tre nästa lättlöpta km längs vattnet på Kungsholmen och i Gamla stan i runt 4:25-fart, men redan i den lilla backen vid Slussen kände jag att inte heller det gick längre. Jag stapplade fram längs Söder Mälarstrand i närmast joggingtempo, och tredje femman gick på 22:45. Jag insåg att även 1:33 var överoptimistiskt, och la alla tankar på tid åt sidan för att koncentrera mig på att undvika en DNF. Jag trodde att jag var riktigt trött i det läget, men det visade sig att det var inget mot hur trött jag skulle vara i den sinnessjukt jobbiga stigningen från Tanto. Jag visste att det skulle vara en seg backe där, men att den skulle vara så seg och så lång hade jag ingen aning om. Tanken på nerförslöpan i Götgatsbacken var det enda som fick mig att fortsätta överhuvudtaget, men när jag väl kom dit orkade jag knappt öka farten ens där. Fjärde femman på väldigt beskedliga 24:41, och jag var för trött för att ens fundera över vilken sluttid det skulle kunna bli. Efter att ha tagit mig längs den ovanligt långa Skeppsbron och in i mål, till slut, kunde jag konstatera att jag kom i mål på 1:35:58 och på något outgrundligt sätt trots allt lyckades slå min tid från Kungsholmen Runt i våras med 18 sekunder.

Långt ifrån nöjd, inte minst med att jag tydligen aldrig kan lära mig att sätta realistiska mål. Hade jag gått ut i ett tempo som pekade mot 1:33 så tror jag att jag hade haft hyfsad chans att klara det, istället för att som nu bränna allt krutet de första 9 kilometrarna. Även om namnet på den här bloggen antyder att jag ska sikta högt så borde det ju ändå finnas gränser...

Nu ska jag vila några dagar och sedan ska jag börja tokträna inför Hässelbyloppet, där jag återigen ska sikta alldeles för högt och, förmodligen, återigen misslyckas å det grövsta :)

Sicklaloppet 3 minuter snabbare

Första loppet jag sprang i "modern tid" var Sicklaloppet ifjol, och idag var det dags igen. När jag vaknade imorse kände jag mig inte särskilt upplagd för att springa, och eftersom starten gick redan kl 11 hann jag knappt ens vakna ordentligt innan det var dags att byta om och ge sig iväg.
Jag körde en sedvanlig uppvärmning (2 km jogg och några stegringslopp) och gled in i startfållan i god tid, och vid det laget hade löplusten infunnit sig. Jag hade däremot fortfarande inte riktigt bestämt mig för om det skulle bli full satsning eller om jag bara skulle ta det som en snabbdistans i halvmaratempo.

När startskottet gick kände jag mig vansinnigt rutinerad som lyckades ignorera startrusningen och istället sprang första kilometern på 4:10. Det kändes då så pass lätt och bra att jag bestämde mig för att strunta i vad som eventuellt är smartast ur ett halvmaraperspektiv och istället satsa på att göra en så bra tid som möjligt här och nu. Eftersom jag hade hyfsat koll på banprofilen från förra året visste jag att första halvan är mer lättsprungen än andra, så det kändes orimligt att försöka få till en negativ split. 5 km passerade jag på 20:28, helt i linje med detta tänk.

Efter ungefär 5,5 km börjar Sicklaloppets jobbigaste del när det blir dags för avsnittet genom skogen på södra sidan av Sicklasjön, tidvis ganska kuperat och mestadels mjukt och löst grusunderlag. Jag tycker själv att jag sprang riktigt smart här, tog det lugnt i uppförsbackarna och tryckte på i nerförsbackarna. Jag tappade nog inte mer än ungefär 10-15 sekunder på den ungefär 1,5 km långa sträckan jämfört med om det varit slätlöpning och hade dessutom en del krut kvar i benen. Sista 3 km blev därför inte riktigt lika plågsamma som de brukar bli på millopp och jag lyckades t o m få till en liten spurt de sista 200 metrarna och passerade nog 5-6 löpare innan jag gick i mål på 41:41. Nytt pers med nästan en minut och exakt tre minuter bättre än min tid i förra årets Sicklalopp. Även om jag sprang andra halvan en minut långsammare än första så blev jag omsprungen av väldigt få andra halvan, men sprang om desto fler. En helt ny upplevelse för mig som alltid annars brukar överskatta min förmåga och gå ut för hårt.

Förra året sprang jag Hässelbyloppet två veckor efter Sicklaloppet och kom då i mål på en tid som var en dryg minut snabbare än Sicklaloppet. Om jag kan upprepa den bedriften om fem veckor så innebär det alltså en miltid runt 40:30. Det i sin tur är ju faktiskt löjligt nära sub 40, så kanske kanske kanske...

Midnattsloppet

Igår var det debut för mig i midnattsloppet. Jag har sett åtskilliga midnattslopp, dels som fd söderbo och dels som funktionär, men jag har aldrig förr sprungit själv.
Jag provsprang banan som en del av mitt långpass förra söndagen och insåg att den är ganska backig, även om jag tyckte att backarna vid Sofia och Mosebacke inte var så farliga som det sägs. Med den vetskapen bestämde jag mig för att försöka ta mig runt under 42 min.
Innan det var dags för mig skulle barnen springa MiniMil och Lilla midnattsloppet. 2 1/2 åringen och 5-åringen sprang MiniMil med väldig entusiasm, och femåringen konstaterade efteråt att "det här är ju en riktig medalj". 10-åringen sänkte sin tid från ifjol med en dryg halvminut och var också väldigt nöjd.
Strax efter halv tio var det så min tur. Första 3 km är väldigt lättlöpta och avverkades i ~4:05-tempo, men strax därefter skönk tempot något när det börjar bli lite knixigt och småbackigt. Jag gissar på att fjärde km gick på ~4:12. Sedan började den 500 meter långa backen upp mot Sofia kyrka, den som jag inte tyckte var så farlig som alla sagt. Det visade sig ganska snabbt att den var betydligt värre i 4:10-tempo än i mitt långpasstempo från förra veckan... Jag försökte ta det lugnt och inte köra slut på mig, men när jag kom upp till kyrkan hade jag ganska rejäl mjölksyra i låren. Femte km gick på runt 4:30. Två ganska lättlöpta km efter Sofia gick det ganska snabbt igen, runt 4:05, men sedan kommer den i mitt tycke värsta delen av hela banan, nästan två km som börjar med den långa sega uppförslöpan på Södermannagatan, övergår i lite småknixande runt Medborgarplatsen och slutar med en ganska rejäl backe upp mot Mosebacke. Efter Mosebacke är det däremot bara att ösa på den sista dryga km in mot mål, och för en gångs skull lyckades jag med att få min sista km som min snabbaste, 4:01.
I mål på 42:34 var ju visserligen sämre än mitt mål, men ändå PB så jag kände mig ganska nöjd redan direkt efter målgång. Jag tror att jag hade kunnat kapa en halvminut genom att ha sprungit lite smartare; några sekunder långsammare i backen upp mot Sofia hade nog betalt tillbaks sig flerfaldigt senare i loppet i form av piggare ben. Jag skulle också våga påstå att jag på en mer "normalt" kuperad bana hade kunnat pressa tiden med minst en minut.
Inramningen är ju naturligtvis minst halva grejen med Midnattsloppet, och känslan när man möttes av "folkets jubel" på Hornsgatan var häftigare än jag hade trott. Jag kan tänka mig att det är en liten försmak av hur  det känns att springa NYC mararathon.

Kungsholmen Runt

Precis när jag steg ut ur tunnelbanestationen vid Fridhemsplan så tittade solen fram bakom molnen. Kanske ett gott omen?
Efter ett par km uppvärmning gick jag och ställde mig i min fålla. Jag hade hamnat i startgrupp 4 vilket innebar start 11.35, fem minuter efter första starten. Efter att de första tre grupperna dragit iväg släpptes vi på fram till startlinjen, och eftersom jag till skillnad mot de flesta andra upptäckte att man kunde starta även i det vänstra körfältet så hamnade jag nästan allra längst fram. När startskottet gick var det därför gott om plats och det tog mig inte alls lång tid att hitta mitt tänkta 4:24-tempo, allt flöt på som det skulle. När vi svängde in på Kungsholms strand började motvinden kännas lite, men det var inget som störde nämnvärt. Första varvet klarades av utan några problem, det enda irritationsmomentet var att jag märkte att min Garmin inte riktigt hängde med. När jag sprungit 10 km enligt Garmin stod klockan på 43:50, när jag sprungit 10 km enligt skyltningen hade det gått ytterligare 20 sekunder. Oavsett vilket så kände jag mig fortfarande pigg och hade goda förhoppningar om att kunna fortsätta i samma tempo.

Men redan när vi svängde in på Kungsholms strand för andra gången vid 12 km började det kännas tyngre, och motvinden var plötsligt riktigt besvärlig. Vid den lilla backen mittemot Karlbergs slott blev det riktigt jobbigt, och när jag väl kommit upp kändes låren som trästockar. Den sista dryga halvmilen blev en ren plåga och det var bara en fråga om pannbenslöpning. Småbackarna i Fredhäll som jag knappt märkte första varvet framstod plötsligt som oöverstigliga berg. Jag tappade tid km för km, men lyckades hålla ett skapligt tempo trots allt med kilometertider runt 4:40 även om jag inte vågade lite på dem eftersom Garmin hade ballat ur totalt vid det här laget och visade momentanhastigheter neråt 3:30, något jag känner mig ganska säker på inte ens är i närheten av sanningen ;)

I mål kom jag till slut enligt min egen klocka på 1:36:15. Visserligen tre minuter långsammare än mitt optimistiska mål, men jag känner mig ändå ganska nöjd eftersom jag faktiskt aldrig sprungit så långt i ett så högt tempo förr. Det enda som hindrade en ännu lite bättre tid var framsidan av låren. Flåset och resten av kroppen hade kunnat hålla tempot hela vägen utan problem, men mina quadriceps har sannolikt en jobbig dag att se fram emot imorgon... Faktum är att pulsen tom sjönk något sista halvmilen. Jag känner mig osäker på exakt vad jag borde ha gjort för att inte låren skulle ha tagit slut, men jag gissar på att mer löpning i tröskeltempo hade varit en bra idé.

Nu blir det vila några dagar innan det blir en kort uppladdning inför nästa lopp, Milspåret den 23:e. Då ska det persas på milen, allt över 42 minuter kommer att räknas som ett misslyckande!

Gran Canaria och en suboptimal Premiärmil

Förra lördagen åkte jag med barnen till Gran Canaria för att fira farmors 70-årsdag. Naturligtvis packade jag ner löparprylar så att jag skulle kunna ladda inför Premiärmilen på bästa sätt.
På söndagen gav jag mig iväg längs kusten på vad som var tänkt att bli ett lugnt distanspass på 10 km. Efter några km insåg jag att det snarare skulle bli ett lite oväntat backpass. Spanjorerna har nämligen valt att följa terrängen när de bygger sina vägar och strandpromenader, vilket innebär att den sträcka jag sett ut innehöll 2 stycken ganska branta stigningar på 20-30 höjdmeter och dessutom ett gäng lite mindre på kanske runt 10. Eftersom jag dessutom sprang sträckan två gånger (fram och tillbaks) så fick jag uppleva alla backarna två gånger, vilket gjorde att blev det ett riktigt jobbigt pass på 9,5 km i 5:20-tempo.
Jag sprang några ytterligare korta distanspass under veckan och dessutom lite intervaller på en 750 meter lång och relativt flack strandpromenad.
Igår var det så dags att åka hem igen och planet skulle lyfta 13:50 och landa på Arlanda 20:30. Det var åtminstone så det var tänkt. Tyvärr gick planet sönder på ett inte närmare specificerat sätt, vilket gjorde att flygningen blev 8 timmar försenad. Eftersom mina föräldrar inte åkte med samma plan som vi och min fru inte var med på resan stod jag alltså plötsligt ensam på flygplatsen med tre barn, 2, 4 & 9 år gamla,  som skulle underhållas i åtta timmar för att sedan sätta sig i ett flygplan (med extremt snålt benutrymme för mig som är 1,90) vid halv tio på kvällen för att landa 05.30 svensk tid. Sammanfattningsvis kan man säga att jag har haft roligare dagar. Och roligare nätter också för den delen. Jag gissar att jag sov totalt 20 minuter under hela flygningen.
Till slut kom vi ändå hem och kunde gå och lägga oss strax efter kl 7 i morse. Jag ställde klockan på ringning kl 10 för att kolla hur trött jag var och då ta beslut om huruvida jag skulle springa Premiärmilen eller inte. När klockan ringde efter knappt tre timmars sömn kan jag inte direkt påstå att jag kände mig utsövd, men jag kände mig sugen på att springa ändå. Jag kastade in ett par mackor i munnen och mig själv på tunnelbanan. Eftersom jag inte hade varit hemma hade jag inte hämtat ut nummerlappen och var därför tvungen att vara vid starten senast 11.30. Som tur var hade jag anmält mig i motionsklassen och fick därför lite "sovmorgon" eftersom tävlingsklassen startade en timme tidigare.
Jag hade bestämt mig för att försöka komma under 42 minuter med den enkla taktiken "spring i 4:12-tempo så länge lampan lyser och spurta in några sekunder på slutet om det behövs". Taktiken fungerade utmärkt i fyra kilometer, men efter den ganska branta backen vid fyrakilometerspasseringen kom sömnbristen (antar jag) ifatt mig, och jag kunde inte motivera mig själv att hålla tempot längre. Eftersom femte kilometern går mestadels nerför tappade jag ändå bara 10 sekunder på måltiden och passerade 5 km på 21:10, men de följande kilometrarna gick ännu långsammare. Ett tag kändes det nästan som om jag var ute och joggade, men det gick inte att pressa sig mer. Sista kilometern fick jag lite nya krafter och lyckades spurta in på 42:50. Förvånande nog tappade jag alltså bara 40 sekunder under de sista 5 km jämfört med de första 5.
Nytt pers med 47 sekunder och ändå missnöjd, jag antar att det är något jag borde vara nöjd med :) Jag är ganska säker på att jag hade kunnat komma ner mot 42 minuter med lite bättre uppladdning. Att det dessutom blåste ganska rejält var ju inte heller något som gjorde det mer lättsprunget. Totalt sett ger jag mig själv godkänt betyg idag, och firar det med att gå och lägga mig riktigt tidigt...

Tröskelintervaller, snabbdistans och nya tävlingsskor

Kort om tisdagen: Tänkte köra 3 x 2000 i tröskeltempo (4:27 min/km) på löpbandet men kände mig så oförskämt fräsch att jag under tiden som jag sprang gjorde om det till 2 x 3000 i samma tempo istället. Kändes väldigt lätt och bra, totalt drygt en mil.

Kort om onsdagen: Fick ett paket i brevlådan som innehöll ett par Saucony Grid type A5.

Trots att jag var otroligt sugen att testa dem direkt så blev det inget med det.

Kort om torsdagen: Dags att testa skorna, och hur testar man ett par tävlingsskor om inte genom att springa snabbt... Jag körde 5 km snabbdistans/testlopp och det gick ganska bra. 20:44 är pb i modern tid, men det finns inte många sekunder att kapa på tiden just nu. Skorna kändes hur bra som helst, löjligt lätta och satt som en smäck. Med tanke på att jag inte sprungit mer än ett riktigt intervallpass sedan i höstas så är jag helt klart nöjd med att jag kunde hålla ett skapligt tempo trots allt.
Totalt 9 km.

Hässelbyloppet

Idag var det dags att avsluta min mest intensiva tävlingsperiod någonsin, två tävlingar på två veckor slår med råge det förra rekordet som var två tävlingar på 3 år (1988 & 1991).
Hässelbyloppet alltså. Jag siktade på att komma under 43 minuter och taktiken var enkel: gå ut i 4:17-tempo och hoppas att det håller hela vägen.
Av någon anledning som jag inte själv förstår hade jag anmält mig i startgrupp två, 46-50 minuter. Med tanke på det var det förvånansvärt många som ansåg det lämpligt att starta i 3:30-tempo, men jag var cool och vägrade dras med. Efter fem km kände jag mig fortfarande pigg och passerade på 21:26, dvs exakt enligt plan. Vid 6 km började jag däremot bli lite trött och det började kännas väldigt lockande att lägga mig i samma 5:30-tempo som de tjejer som startat tio minuter tidigare som jag nu började komma ikapp.
När jag kom till backen/sluttningen vid Hässelby slott insåg jag att jag kunde glömma 43 minuter, jag hade redan innan tappat några sekunder och åttonde kilometern gick på 4:33. Jag bet ihop och ökade lite sista två och tog mig i mål på 43:37. Inte ens nära mitt mål men pers med över en minut så jag känner mig ändå nöjd, framförallt med tanke på att under 43 var ett ganska optimistiskt mål.
Antagligen skulle jag ha kunnat kapa några sekunder på sluttiden om jag hade gått ut lite långsammare, men då hade jag ju inte spänt bågen! Tids nog ska nog jag också kunna få till en negativ split...
 

Sicklaloppet

Efter en vecka med halsont som jag försökt bota genom först och främst vila vaknade jag imorse och kände mig förhållandevis frisk. Jag kände mig ändå inte helt övertygad om att jag skulle starta i Sicklaloppet idag förrän ett par timmar innan lunch. Halsen var i princip helt symptomfri, och lite snuva kan man stå ut med. Om det hade varit fråga om ett vanligt träningspass hade jag nog hoppat över det men jag hade siktat på det här loppet i flera månader och ville inte missa det.
Jag tog cykeln till Sickla men eftersom jag aldrig cyklat dit förr och totalt saknar lokalsinne så kom jag lite fel, vilket förde det goda med sig att jag fick cykla några km av banan, de som går genom skogen söder om Sicklasjön.
Jag var ute i god tid och efter ett par kilometers lugn uppvärmning med några fartökningar på slutet fick jag en plats ganska långt fram i fållan för 40-50 minuter. När starten gick tänkte jag bara på att inte rusa, trots det gick de första 3-400 metrarna i 3:55-tempo. Jag bromsade medvetet när jag insåg det och hade precis kommit in i min planerade 4:25-takt när vi svängde in på en cykelbana efter att ha sprungit på ganska bred väg tidigare. I den relativa trängseln såg jag plötsligt en sko som låg på marken och jag hade inte mer än hunnit titta upp igen förrän skons ägare kom ångande, mot löpriktningen, rakt in i mig. Det blev en ganska rejäl kollision även om jag höll mig på fötter, men när jag tittade ner såg jag att smällen slitit loss min Garmin från armen. Jag tittade bak och såg att den låg på gatan 10 meter bakom mig. Jag sprang tillbaks och hämtade den (utan ytterligare kollisioner) men hade tappat rytmen och var dessutom lite förbannad. Armbandet på klockan hade lossnat och jag fick springa resten av loppet med klockan i handen. Första kilometern var lättlöpt och gick svagt utför så trots detta missöde gick den på 4:19.
De nästa fyra kilometrarna var också ganska lätta, mest asfalt men lite mer grus än jag trodde. Kilometertiderna låg ganska jämnt kring 4:20, och 5 km passerade jag på 21:38. Strax efter femkilometerspasseringen var det dags att ge sig in i skogen, och direkt kom en inte särskilt lång men ganska brant backe som sög rejält i mina redan ganska trötta ben. Sedan fortsatte banan med en hel del småbackar i nästan två kilometer, och sjätte och sjunde kilometrarna gick lite långsammare, 4:43 resp 4:37. När vi väl kom ur skogseländet var det dags att springa ner på träbryggorna runt Hammarby Sjöstad i en kilometer. Flackt förstås och betydligt lättare än skogen men att springa på trä var ganska stumt och inte alls så behagligt som jag hade föreställt mig, kanske berodde det bara på att jag redan var seg i benen. Det gick hur som helst lite snabbare än i skogen, 4:33.
I det här skedet var jag fruktansvärt trött och nu var det ren vilja som gjorde att jag kunde fortsätta. Efter en ganska flack nionde kilometer kollade jag totaltiden och såg att det räckte att springa sista på 4:50 för att klara 45 minuter. Den vetskapen var skön att ha när sista kilometern visade sig vara lång seg uppförsbacke. Jag har kört sträckan från rondellen vid Södra länken/Fredells upp mot Sickla köpkvarter med bil hur många gånger som helst utan att reflektera över att det går stadigt uppför hela vägen, men jag är ganska säker på att jag kommer att tänka på det i fortsättningen.
Jag försökte spurta på upploppet men det blev knappt en märkbar fartökning och i mål visade Garmin 44:37, men eftersom jag hade råkat komma åt stoppknappen när jag plockade upp klockan efter  kollisionen blev den officiella tiden 44:41.
Klart under 45 minuter, men jag hade någonstans hoppats på att kunna smita under 44 så jag var inte helt nöjd trots att det var personligt rekord (åtminstone i modern tid). Nu efter att ha funderat lite kan jag ändå inte vara missnöjd, framförallt med tanke på att jag varit småkrasslig hela veckan.
Sammanfattningsvis var det ett kul lopp på alla vis, fin bana, aldrig riktigt trångt och verkligen proffsigt arrangerat trots att det var första upplagan. Jag kommer helt säkert att springa i Sickla fler gånger!