Kungsholmen Runt igår bjöd på strålande om än något blåsigt väder. Jag hade till slut bestämt mig för att göra ett försök på 1:30 trots att jag haft mystisk träningsvärk i benen och varit lite småsjuk senaste veckorna.
Benen, och framförallt vaderna, kändes lite småstela när jag värmde upp, troligen pga att barnen "tvingat" mig att hoppa orimligt mycket studsmatta de senaste dagarna.
När startskottet väl gick så var som vanligt alla tankar på stela ben som bortblåsta, det är verkligen fascinerande vad lite adrenalin kan göra med kroppen. Strax innan start kändes 4:15 -tempo ouppnåeligt, men när vi väl kom iväg fick jag bromsa för att inte dras med i det 3:45-tempo som flertalet valde att lägga sig i. Trots det gick det lite fortare än tänkt i början och 5 km passerade jag på strax under 21 minuter, ca 20 sekunder snabbare än planerat. Efter det kom jag däremot in i rätt tempo och även om backarna i Fredhäll kändes jobbiga så var det inga problem att hålla tempot och passera milen på 42:17.
När vi passerade Flippin' Burgers på Kungsholms Strand på andra varvet efter ungefär 14 km kände jag för första gången att det började ta emot, och i backen mittemot Karlbergs Slott fick jag mjölksyrakänningar i låren trots att jag tog det riktigt lugnt. Tempot sänktes efter det i ett par km innan jag fick upp farten igen i backen ner mot Rålis. Men säg den lycka som varar beständigt, vid 18 km börjar de oändligt många och långa backarna i Fredhäll och de gjorde processen kort med mina ben. Jag fick bita ihop rejält för att ändå hålla kilometertiderna runt 4:30, och jag insåg definitivt att 1:30 var utom räckhåll. En liten tempoökning på slutet fick jag dock till och kunde till slut gå i mål på 1:31:24.
Nästan 1½ minut över mitt mål, men eftersom mitt gamla pers från Stocholm halvmarathon i höstas var 1:35:58 så slog jag trots allt det med 4:34, och då kan man väl ändå inte vara missnöjd? Och eftersom jag värmde upp 3 km och dessutom körde en (mycket stel) nedjogg på 3 km kan jag ju om inte annat räkna det som ett långpass med 21,1 km i submarafart.
Benen, och framförallt vaderna, kändes lite småstela när jag värmde upp, troligen pga att barnen "tvingat" mig att hoppa orimligt mycket studsmatta de senaste dagarna.
När startskottet väl gick så var som vanligt alla tankar på stela ben som bortblåsta, det är verkligen fascinerande vad lite adrenalin kan göra med kroppen. Strax innan start kändes 4:15 -tempo ouppnåeligt, men när vi väl kom iväg fick jag bromsa för att inte dras med i det 3:45-tempo som flertalet valde att lägga sig i. Trots det gick det lite fortare än tänkt i början och 5 km passerade jag på strax under 21 minuter, ca 20 sekunder snabbare än planerat. Efter det kom jag däremot in i rätt tempo och även om backarna i Fredhäll kändes jobbiga så var det inga problem att hålla tempot och passera milen på 42:17.
När vi passerade Flippin' Burgers på Kungsholms Strand på andra varvet efter ungefär 14 km kände jag för första gången att det började ta emot, och i backen mittemot Karlbergs Slott fick jag mjölksyrakänningar i låren trots att jag tog det riktigt lugnt. Tempot sänktes efter det i ett par km innan jag fick upp farten igen i backen ner mot Rålis. Men säg den lycka som varar beständigt, vid 18 km börjar de oändligt många och långa backarna i Fredhäll och de gjorde processen kort med mina ben. Jag fick bita ihop rejält för att ändå hålla kilometertiderna runt 4:30, och jag insåg definitivt att 1:30 var utom räckhåll. En liten tempoökning på slutet fick jag dock till och kunde till slut gå i mål på 1:31:24.
Nästan 1½ minut över mitt mål, men eftersom mitt gamla pers från Stocholm halvmarathon i höstas var 1:35:58 så slog jag trots allt det med 4:34, och då kan man väl ändå inte vara missnöjd? Och eftersom jag värmde upp 3 km och dessutom körde en (mycket stel) nedjogg på 3 km kan jag ju om inte annat räkna det som ett långpass med 21,1 km i submarafart.
Jag hade en liknande upplevelse som du och upplevde banan som lite lurig med backarna i slutet och jag tappade också tid från 15km. flåsmässigt var det inga problem men benen tog slut. PB är alltid PB och ett bra marafartpass fick du till också!
SvaraRaderaExakt så var det, inga som helst problem med flåset men benen hade inte mer att ge.
RaderaInte illa med en sådan förbättring av personbästa! Kan ju samtidigt förstå att det kändes lite snöpligt att missa sub90 sådär, men är inte kroppen på topp på tävlingsdagen så är det ju bara så. Missnöjd tror inte att du är ... lite lätt snuvad på konfekten bara. ;-)
SvaraRaderaLite sent att kommentera kanske, men grattis till perset.
SvaraRaderaKan inte låta bli att säga att om du springer sub 40 på Premiärmilen tycker jag fortfarande att du borde springa sub 1:30 på halvmaran :-). Jag tror inte att du har sprungit din bästa halvamara ännu!
Det finns mer i dig :-)!