Helt sjukt

Det är lidingöloppslördag idag, men jag är inte på Lidingö. Jag ligger i sängen och snyter mig. Riktigt trist, även om min uppladdning i vilket fall som helst inte varit perfekt.
Det började under Stockholm halvmarathon. Jag hängde på 1:30-farthållarna från start, men släppte efter en dryg halvmil eftersom jag insåg att det inte skulle gå. Jag fortsatte joggande i mål, men det var orimligt jobbigt och trots strålande sol började jag frysa mot slutet. Dagen efter hade jag feber och ont i hela kroppen. Febern gick över på ett par dagar men kroppen gjorde ont i en dryg vecka, så ingen löpning. I tisdags testade jag att springa en kort runda och allt kändes bra, förutom att det gjorde lite ont i halsen på slutet. Och där någonstans borde jag börjat ana vartåt det barkade. I torsdags kväll bröt en bamseförkyning ut, och det var aldrig ens nära att jag skulle kunna springa idag. Nu när loppet är över börjar det kännas bättre, men det är lite sent...
Maximalt usel tajming alltså, och nu är det bara ett lopp kvar i år, Österlenmaran om fem veckor. Två veckor utan i princip någon löpning har jag bakom mig nu, och frågan är hur mycket jag vågar springa nu inför maran innan det är dags att trappa ner igen. Jag får väl helt enkelt betrakta den här hösten som förlorad och ladda om inför våren redan nu!

Redan september!

Det är nästan tre månader sedan jag skrev något här fast det känns som förra veckan. Sommaren har kommit och (nästan) gått, och jag har haft en lång semester (nästan sju veckor) där det sprungits en del. Inte riktigt lika mycket som jag hade tänkt mig dock, mest beroende på att det tagit mig mer tid än vanligt att återhämta mig från alla typer av kvalitetspass.  Jag har haft småont i framförallt fötter och underben till och från hela sommaren, och trots att jag tagit total löpvila i en hel vecka vid två tillfällen så vill det inte släppa helt. Jag misstänker inte att det är något allvarigt, bara att jag är lite allmänt sliten. Några veckors vila när "säsongen" är över gör förhoppningsvis susen. Jag gissar på att jag snittat strax under 50 km/v under sommaren, men jag har sällan sprungit mer än ett fartpass i veckan.
Min trestegsraket kommer att stanna vid just det, tre tävlingar i höst. Det blev ingen Bellmansstafett och inget Hälsolopp, däremot ska jag springa Stockholm halvmarathon om knappt två veckor, Lidingöloppet om knappt fyra och Österlen Marathon om två månader. Mina tankar kring dessa lopp är:

• Sockholm halvmarathon. Jag siktar på sub 90 och tror att det finns en rimlig chans att klara det om jag inte går ut för hårt. Jag planerar att ta rygg på en farthållare redan från början och sedan inte släppa förrän jag är i mål. 
• Lidingöloppet. När jag anmälde mig var det med tanken att satsa på silvermedaljen, men jag inser att det inte är realistiskt. 2:20-2:25 ungefär hoppas jag klara det på.
• Österlen Marathon. Det är lite oklart om loppet kommer att vara officiellt kontrollmätt eller inte och det kommer att påverka hur jag satsar. Om det inte kommer att kontrollmätas kommer jag mest att ta det som ett ovanligt festligt långpass, men om det är kontrollmätt kanske jag satsar lite mer, gissningsvis på en tid runt 3:15 eller så.

Igår sprang jag det första riktigt långa långpasset sedan maran i juni (32 km) och även om jag kanske kan få till några till i oktober (förutom Lidingöloppet som blir ett långpass som heter duga) så känns det lite snålt. Å andra sidan är det inte VM :)

En trestegsraket. Eller fyra. Eller fem.

Jag håller så smått på att hämta mig från maran i lördags, och igår gav jag mig ut på en liten återhämtningsjogg efter att inte ha kunnat gå nedför trappor på ett värdigt sätt förrän i onsdags. 5 km i 5:30-tempo var ungefär vad mina ben klarade av. Diverse krämpor gav sig till känna men det gjorde åtminstone inte direkt ont någonstans.

Jag har i ett par veckor vridit och vänt på vad jag ska ha för mål i höst. Lidingöloppet har varit ett alternativ, en utlandsmara (Frankfurt eller Amsterdam) har varit ett annat. Igår fick jag reda på att det även i år ska anordnas Österlen Marathon i början av november. Plötsligt föll allt på plats, det får bli en trestegsraket:

• 14:e september: Stockholm halvmarathon
• 28:e september: Lidingöloppet
• 3:e november: Österlen marathon

Eventuellt utökar jag med ytterligare ett eller två upptrappningssteg:

• 21-24:e augusti: Bellmanstafetten
• 28:e augusti: Hälsoloppet (10 km)

Nu är jag riktigt sugen på att benen ska bli sitt gamla jag igen så att jag kan börja träna ordentligt inför denna fantastiska sensommar/höst!

Stockholm Marathon 2013 - 3:32:27

Det där gick ju inte riktigt som det var tänkt... Jag kände nog egentligen redan efter bara 4-5 km att det inte skulle gå att hålla tempot hela vägen, jag hade tunga ben och det var lite kvavt i luften. Men jag tänkte ändå att jag skulle göra ett försök. 5 och 10 km passerades nästan på sekunden enligt plan, 22:21 resp 44:58, men ungefär vid Bonnierhuset (13 km) insåg jag att det inte skulle gå. Jag sänkte tempot lite och trodde i min enfald att jag kanske skulle kunna hänga på 3:15-farthållarna istället. Det gick ett tag, men när vi gav oss ut på Gärdet fick jag släppa dem också, och någonstans strax innan det började det bli jobbigt på riktigt. 26 km kvar, bara att gilla läget... 
Jag höll ändå farten skapligt fram till halvmarapasseringen (1:36:30), men efter det hade jag ingen ambition att klara något annat än att köra i vanligt distanstempo, och inte ens det gick. Sista 15 km gick jag vid varje vätskekontroll, och sista 7-8 km gick jag en del även mellan, inte minst sedan jag fick krampkänningar i båda vaderna och ena låret ungefär vid centralen...
Jag är ändå inte så missnöjd, med tanke på hur jag kände mig på Söder Mälarstrand på andra varvet så är jag nöjd med att jag överhuvudtaget tog mig i mål. Och eftersom jag redan anmält mig till nästa år så är det bara att börja med träningen så fort jag kan gå igen ;)

Baninspektion!

Igår kväll var jag på Grönan med jobbet. Det blev en tidig hemgång pga dagens begivenheter, och jag valde att promenera en bit för att kolla in banan:

Precis utanför grönan

Mot Djurgårdsbron

Strandvägen

Ser bra ut tycker jag :)

Jag är sjukt laddad, vilket om inte annat bekräftas av att jag har haft diffust ont i halsen hela veckan och känt mig allmänt ur form. Frukosten är nyss avklarad och nu sitter jag bara och väntar på att klockan ska gå så att det blir dags att bege sig mot Östermalms IP. Förhoppningsvis kommer jag i mål på stadion strax innan 15:10, om någon är sugen på att säga hej ;)

Nu springs det lite i marafart

Jag har inte lyckats springa så mycket i marafart som jag hade tänkt att jag skulle ha gjort så här dags, varken i form av fartökningar i långpassen eller som enskilda pass. Nu har jag jag lyckats rycka upp mig i elfte timmen och fått till åtminstone några km.
I söndags sprang jag ett kort långpass, 21 km med 7 km i marafart i slutet. Och när jag säger marafart så menar jag egentligen alldeles för snabbt för att vara marafart. 4:21 min/km är 9 sekunder snabbare än min planerade fart, och tur är väl det för det var ganska jobbigt.
Idag var tanken att springa en mil i marafart efter lite uppvärmning, men det blev 14 km @4:25 min/km istället, totalt 17 km. Lite längre och lite snabbare än tänkt alltså, men ändå långsammare än i söndags. Och faktiskt inte så jobbigt.
Nästa vecka har jag ganska klart för mig hur jag ska lägga upp, några ganska korta pass med några få km i marafart. Jag är betydligt mer osäker på hur jag bäst ska avsluta den här veckan. Kanske blir det ett lite lättare men ändå inte superlätt intervallpass på torsdag-fredag, typ 6-7 tusingar i 10 kp, och sedan en knapp mil i marafart på söndag. Eller så blir det något helt annat, jag låter känslan i benen bestämma. 

Ta det lugnt? Nix!

Det sägs att man ska ta det lugnt och inte springa snabbt eller långt efter att man sprungit tävling, en vecka för varje mil man tävlat. Den regeln följde jag sådär bra efter förra helgens Kungsholmen Runt... I torsdags sprang jag 7 + 3 km i marafart (totalt 19 km) och igår, söndag, sprang jag ett långpass på 34,5 km i 4:57-tempo. Nu behöver jag bara ta det lugnt en vecka till :)

Kungsholmen Runt: Kan man krossa sitt pers och vara missnöjd?

Kungsholmen Runt igår bjöd på strålande om än något blåsigt väder. Jag hade till slut bestämt mig för att göra ett försök på 1:30 trots att jag haft mystisk träningsvärk i benen och varit lite småsjuk senaste veckorna.
Benen, och framförallt vaderna, kändes lite småstela när jag värmde upp, troligen pga att barnen "tvingat" mig att hoppa orimligt mycket studsmatta de senaste dagarna.
När startskottet väl gick så var som vanligt alla tankar på stela ben som bortblåsta, det är verkligen fascinerande vad lite adrenalin kan göra med kroppen. Strax innan start kändes 4:15 -tempo ouppnåeligt, men när vi väl kom iväg fick jag bromsa för att inte dras med i det 3:45-tempo som flertalet valde att lägga sig i. Trots det gick det lite fortare än tänkt i början och 5 km passerade jag på strax under 21 minuter, ca 20 sekunder snabbare än planerat. Efter det kom jag däremot in i rätt tempo och även om backarna i Fredhäll kändes jobbiga så var det inga problem att hålla tempot och passera milen på 42:17.
När vi passerade Flippin' Burgers på Kungsholms Strand på andra varvet efter ungefär 14 km kände jag för första gången att det började ta emot, och i backen mittemot Karlbergs Slott fick jag mjölksyrakänningar i låren trots att jag tog det riktigt lugnt. Tempot sänktes efter det i ett par km innan jag fick upp farten igen i backen ner mot Rålis. Men säg den lycka som varar beständigt, vid 18 km börjar de oändligt många och långa backarna i Fredhäll och de gjorde processen kort med mina ben. Jag fick bita ihop rejält för att ändå hålla kilometertiderna runt 4:30, och jag insåg definitivt att 1:30 var utom räckhåll. En liten tempoökning på slutet fick jag dock till och kunde till slut gå i mål på 1:31:24.
Nästan 1½ minut över mitt mål, men eftersom mitt gamla pers från Stocholm halvmarathon i höstas var 1:35:58 så slog jag trots allt det med 4:34, och då kan man väl ändå inte vara missnöjd? Och eftersom jag värmde upp 3 km och dessutom körde en (mycket stel) nedjogg på 3 km kan jag ju om inte annat räkna det som ett långpass med 21,1 km i submarafart.

Halvmarafart är en svår fart

Det verkar som om det var något skräp jag hade i kroppen som gjorde att det känts knöligt på sista tiden, men vad det än var verkar det ha försvunnit nu, otroligt skönt.
Jag skulle springa lite tusingar i halvmarafart igår, men som jag märkt flera gånger förr har jag väldigt svårt att "hitta" just halvmaratempot. Det är väldigt lätt att det blir antingen lite för snabbt (ungerär tröskeltempo) eller för långsamt (ungefär maratempo). Igår gick det för snabbt, tusingarna gick på 3:58, 4:03, 4:02, 4:06, 4:06, 4:10, och anledningen till att det gick långsammare på slutet var inte att jag blev trött utan på att jag aktivt bromsade farten mer och mer. Jag antar att det är ett gott tecken inför Kungsholmen Runt på lördag.
Idag hade jag egentligen tänkt vila, men det fina vädret tillsammans med rapporter om att det skulle vara torrt och fint underlag på Kärrtorpsslingan gjorde att jag sprang dit och tog ett varv. Ett halvårs asfaltlöpning hade i princip fått mig att glömma hur backigt det kan vara, men det var riktigt skönt att springa i skogen som omväxling. Drygt 8 km i 4:57-tempo var enbart avkopplande.
Jag tror att det blir en kort runda med en ännu kortare fartökning till halvmaratempo (eller så nära jag nu kan komma) imorgon, sedan blir det vila inför lördag. Jag känner mig oändligt mycket mer peppad nu än vad jag gjorde för en vecka sedan!

Varken träningsvärk eller halsont

Det halsonda jag kände av i fredags var antagligen bara ett skrämskott, för även om jag kände av det lite svagt igår också så var det helt bra imorse. Jag borde nog egentligen ha försökt få in ett långpass idag, men eftersom benen också krånglat så vågade jag inte ta risken att bli riktigt rejält sliten mindre än en vecka innan Kungsholmen Runt. Därför fick det bli ett simpelt distanspass på 11 km med 3 km halvmaratempo i mitten. Närmare preciserat blev det lite snabbare, det gick i 4:09-tempo på det snabba partiet vilket jag inte har några illusioner om att kunna hålla i en hel halvmara. Ganska jobbigt var det också och samma underliga trötthet i baksidorna, men ändå lite bättre än senast. Jag känner mig skapligt säker på att jag inte kommer att ha träningsvärk imorgon. Hur det blir på lördag får vi se. På lördag, rimligtvis.

Träningsvärk och halsont

Jag har fått orimligt mycket träningsvärk de senaste två veckorna. I tisdags förra veckan sprang jag 17 km med 5 km i halvmarafart, vilket gav mig träningsvärk i fyra dagar. På lördagen kunde jag jogga 8 km med visst besvär. Nu i tisdags tänkte jag springa ett rejält långpass runt 34-35 km, men fick sluta efter 23 km eftersom benen var helt stumma och inte alls ville vara med. Idag fredag har jag fortfarande träningsvärk.
Förra veckan hade min fru halsfluss och 40 graders feber. I förrgår började jag få lite ont i halsen.
Visst verkar det finnas ett samband, men kan man verkligen få träningsvärk för att man har en infektion i kroppen?
Uppladdningen för Kungsholmen Runt känns hur som helst inte direkt optimal så jag kommer inte att satsa på sub 1:30 om jag nu överhuvudtaget kan springa nästa lördag. Känner jag mig pigg kommer jag att ta det som ett långpass i marafart, vilket isf ändå skulle ta mig under 1:35 och därmed PB. Inte kul, men smart.

Edit: Hmm, inte förrän efter att jag skrev det här inlägget insåg jag att mitt förra inlägg också handlade om träningsvärk. Har jag haft underlig och oväntad träningsvärk i  nästan en hel månad? Fan tro't...

Träningsvärk!!!

Söndagens premiärmil gjorde inte mycket väsen av sig i benen, i måndags kändes det möjligen lite stelt men i tisdags var jag helt ok och sprang ett lite längre distanspass, 14,5 km i 4:50-tempo. Sedan vila på onsdagen och igår skulle jag springa någon form av kvalitet. Efter att ha funderat fram och tillbaks på vilken typ av pass jag skulle springa så bestämde jag mig till slut för att köra lite fartlek för första gången på evigheter. Det var kallt och blåsigt men kul, ungefär 9 km fartlek med tempo från 3:40-4:15 (plus pausjogg i 4:50-tempo) med sträckor från 500 till 1500 meter. Totalt knappt 15 km och inte mycket att skriva hem om.
Men. I morse vaknade jag tidigt och insåg att jag knappt kunde röra mig. Min första tanke var att jag hade skadat mig, men efter en stund insåg jag att jag hade fått gammal hederlig träningsvärk, främst i baksida lår och i vaderna. Jag tror inte att jag haft träningsvärk sedan jag sprang maran i höstas, och kan inte alls fatta varför jag fick det nu helt plötsligt. Jag sprang inte snabbare igår än vad jag gjorde i söndags, möjligen var det lite mer kuperat. Kanske har jag på något outgrundligt sätt hittat ett sätt att springa som jag inte alls är tränad för? Men som alltid när man har träningsvärk så känns det lite bitterljuvt, det gör ont fast på ett bra sätt.

Premiärmilen 39:52!

Så nöjd jag är med mig själv just nu...

Dagen i korthet:
Tunnelbana till universitetet dit jag kom ungefär 45 minuter innan start. En knapp halvmils jogg med lite löpskolning och stegringslopp, sedan in i startfållan. Lite blandade småhopp i väntan på starten och sedan iväg. För ovanlighetens skull hade jag inte hamnat så långt fram i fållan, så det var rejält trångt de första 500 meterna eller så. Kanske ett lyckokast som gjorde att jag inte drogs med i rusningen, första km gick på prick 4 minuter.

Fortsatte att bara go with the flow och andra, tredje och fjärde km gick någon sekund snabbare. Jag hade en mycket bra känsla i benen, det kändes verkligen inte som om jag sprang snabbt. När jag försökte mig på en snabbdistans i 4:00-tempo förra lördagen gick det inte mer än tre km, sedan var jag helt slut, men idag kände jag ingen trötthet alls. Efter 4 km kommer mördarbacken, men jag kortade bara ner stegen och trippade lätt uppför för att sedan rulla på ner mot varvningen. 19:57 efter 5 km och fortfarande kändes allt bra. Under sjätte och sjunde km började det som vanligt bli lite jobbigare, men jag lyckades hålla tempot utan att det var extremt ansträngande.

Efter ungefär 7,5 km började det bli jobbigt på riktigt, men då var det bara 2,5 km kvar. Bara att gå ner i källarn och bita ihop... Mördarbacken var onekligen jobbigare andra varvet och även om jag tog det ganska lugnt så hade jag rejäl mjölksyra när jag kom över krönet. Vid 9 km-skylten kunde jag konstatera att jag bara behövde avsluta med en 4:00-km för att greja sub 40. Eftersom sista km är mestadels nedåt kände jag mig ganska säker på att fixa det, vilket gav mig extra energi till att få till min snabbaste km och komma i mål på 39:52!

Fantastiskt skönt att ha klarat av ett av säsongens stora mål redan nu, och inte minst känns det bra att jag verkligen hade loppet "i min hand" hela tiden och kunde springa (ganska) kontrollerat t o m de sista jobbiga kilometrarna. Dessutom med negativ split, det har jag aldrig lyckats med tidigare.

Nu bockar jag av det här i min att-göra-lista och satsar vidare mot nästa mål, 1:30 på Kungsholmen runt, vilket jag förutsätter blir en walk in the park ;)

Nja, det mesta talar mot mig nu

Det kommer nog inte att bli något sub 40 på premiärmilen på söndag. Förutom att det fortfarande är vinter så att underlaget till vissa delar är snö och is, så har det dessutom känts trögt att springa senaste två veckorna. Som lök på laxen har två av barnen kräkts senaste dagarna och jag själv har också känt mig lite risig, inte minst efter gårdagens löprunda. Jag hoppades nästan på att jag skulle kräkas lite för att det sedan skulle kännas bättre, men så blev det inte.
Såvida jag inte kräks på söndag morgon så kommer jag ändå att springa. Lopp är alltid kul (förutom möjligen själva springandet som mest är plågsamt...) och det verkar som om "alla" ska springa i år. Dessutom kommer min uppladdning i år (oavsett eventuella kräkningar) att vara betydligt bättre än ifjol, när jag laddade med att flyga från Gran Canaria åtta timmar försenad ensam med tre barn.

Att vara nöjd med att sitta kvar i soffan

Förra veckan sprang jag mer än jag någonsin gjort förr, 76,5 km. 32 av dessa km sprang jag som ett långpass i söndags morse, och på söndagskvällen kände jag mig ganska sliten. Jag bestämde mig för att vila både måndag och tisdag för att hinna bli riktigt fräsch i benen igen, och trots att jag var extremt sugen på att ta en kort runda nu ikväll så lyckades jag stå emot och sitta kvar i soffan.

Men imorgon blir det tusingar!

Inget entydigt svar

Gårdagens intervaller gav inga klara besked om hur jag ligger till för att klara Premiärmilen på under 40 minuter om dryga två veckor. Det som var bra var att jag lyckades genomföra ett kvalitetspass utomhus i det tempo jag hade tänkt. Det som inte var bra var att det var skitjobbigt.
3 x 2000 meter på en inte helt flack men knappast direkt backig cykelbana (längs med Örbyleden mellan Hökarängen och Grycksbovägen, för den som är intresserad) gick i ett väldigt jämnt tempo, snabbaste km-tiden 3:48, långsammaste 3:52. I snitt 3:50-tempo precis som jag hade tänkt, men jag hade inte riktigt tänkt att det skull vara så jobbigt. Frågan är bara hur mycket mindre jobbigt det blir om man sänker tempot med 9 sekunder/km... Jag tror att det kanske kan gå om allt funkar. Det skulle vara otroligt skönt att fixa det så tidigt på säsongen så att jag slipper fundera mer på det.
Nu visar ju iofs alla väderprognoser på att det ska bli fimbulvinter igen närmaste veckan, så det kanske blir en meter snö lagom till Premiärmilen. I så fall kommer jag att satsa på sub 50 istället :)

Sanningens intervaller?

Nu börjar det tamejtusan bli barmark på hela min standardrunda! Det är bara några hundra meter i början och på slutet som fortfarande är istäckt, i övrigt är det faktiskt till 90% fritt från alla vederstyggliga former av vatten. Det firade jag igår genom att springa ett vanligt distanspass i något som nästan skulle kunna kallas marafart bara för att det var kul.

I övrigt har jag försökt få in två fartpass de senaste veckorna, ett tröskelpass på 5-7 km och ett intervallpass med tusingar eller tvåtusingar. Alla fartpass hittills har varit på löpband, så jag är lite osäker på hur jag egentligen ligger till. Jag upplever inte, som många andra, att det är lättare att springa på löpband än att springa ute, men man kan ju ändå inte vara säker på hur bra eller dåligt kalibrerade de är. Hur som helst har jag sprungit tröskelpassen i ~4:08 min/km-tempo och intervallerna i ~3:52 min/km-tempo. Om det stämmer med verkligheten känns det bra.
Och därav rubriken på det här inlägget. Imorgon tänker jag nämligen springa 3 (eller kanske 4) x 2000 m utomhus i 3:50-tempo. Funkar det så anser jag mig ha en bra chans att klara sub 40 redan på Premiärmilen om knappt tre veckor. Om det inte går kommer det nog däremot att bli svårt. Jag är nästan lite pirrig inför morgondagen...

Förutom lite mer fart har jag dessutom hunnit med att få till lite vettiga långpass de senaste veckorna. Vårens huvudmål är tveklöst Stockholm marathon, och det är inte så vansinnigt många veckor kvar nu. Jag har sprungit långpass i princip varje vecka hela vintern, men det har fram tills för några veckor sedan varit "korta" långpass, 18-20 km. Senaste veckorna har jag däremot ökat längden lite, så nu har jag avverkat ett på 24 km, ett på 27,5 km och ett på 30 km, alla tre i lugnt tempo (dvs 5:00 - 5:10). Jag vill nog gärna få till åtminstone 4-5 stycken till på runt 30 km innan maran, helst några med lite fartinslag också, men det borde jag hinna få till.


Det går bra nu :)

2013, mål och sånt

Det skrivs inte mycket i den här bloggen nuförtiden, och det beror mest på att det inte händer så mycket intressant. Jag springer 50-70 km i veckan, försöker få in ett tröskelpass varje vecka, annars bara lugn distans. Jag har inte missat mer än ett enda planerat pass pga sjukdom på hela vintern (peppar peppar, ta i trä, tvi tvi osv) så förhoppningsvis kommer jag att ha hyfsade förutsättningar att klara mina mål inför 2013. Jag gillar listor så här kommer mina mål och min planering i punktform.

Tidsmål: 

• 5 km – 19 min. Enligt McMillan och andra omräkningstjänster är detta ett tuffare mål än mina andra, men själv tycker jag nästan att det känns som det enklaste. Antagligen är det något jag inte förstått... Förutsättningen är att jag hittar något vettigt 5km-lopp, det verkar vara glest mellan dem.
• 10 km – 40 min. Ett ganska självklart mål med tanke på utvecklingen hittills. Förhoppningen är att klara det redan under våren, mest för att ha det överstökat, men om inte det går känner jag mig övertygad om att det kommer att lyckas senare under året.
• Halvmara  – 1:30. Jag har inte ens varit i närheten av 1:30 på de två halvmaror jag sprang i fjol (1:35:58 som bäst) och det här känns som det jobbigaste målet. Att springa 21 km i vad som nästan är min tröskelfart just nu känns snudd på omöjligt, men det kanske kan gå på något sätt.
• LL30 –  2:15. Jag är inte alls säker på att jag kommer att ställa upp i Lidingöloppet, men om jag gör det så kommer det att vara med 2:15 som mål.
• Marathon – sub 3:10. Så, nu har jag sagt det högt. Jag har länge tänkt att jag inte ska springa något marathon förrän jag har en rimlig chans att komma under 3 timmar, men ju mer jag har sprungit desto mer inser jag hur svårt det är och hur imponerad man ska vara av de som klarar sub 3. 3:10 känns däremot överkomligt, 4:30-tempo är ganska behagligt och om det bara inte är för varmt den 1:a juni tror jag att jag har en skaplig chans att klara det, framförallt eftersom jag ju nu faktiskt har en mara i benen och vet vad som väntar mig.

Andra mål

• Springa totalt minst 258 mil, dvs 50 km/vecka.
• Styrketräna lite grann någon endaste gång.

Tävlingsplanering

• 24 mars – Premiärmilen, 10 km. Redan anmäld.
• 4 maj – Kungsholmen Runt, halvmara. Redan anmäld. Mest som uppladdning inför Stockholm marathon, men om jag inte åtminstone persar så kommer det knappast att bli kul på SM.
• 18 – Skärholmsloppet. Inte alls säkert, finns med här mest för att det inte finns så många 5 km-lopp att välja på.
• 23 maj – Milspåret, 10 km. Inte säkert, beror på hur det känns inför SM.
• 1 juni – Stockholm marathon. Redan anmäld. Tveklöst årets största mål.
• 17 augusti – Midnattsloppet, 10 km. Troligen, det var riktigt kul att springa det i fjol.
• 29 augusti – Hälsoloppet, 10 km. Ska tydligen vara snabbt, så om sub 40 fortfarande hägrar kommer jag nog att bege mig till Huddinge och ge det en chans.
• 14 september – Stockholm halvmarathon. Ganska troligt, men det är i så fall under förutsättning att jag inte ska springa LL30.
• 22 september – Lidingöloppet. Jag har aldrig varit så sugen på LL men om jag tror mig ha en chans på silvermedalj (2:15) så ska jag fundera allvarligt på det.
• 22 september – Sicklaloppet. Uppenbarligen ska jag inte springa i Sickla om jag ska springa LL, men jag har sprungit där båda åren det funnits och gillar loppet. 
• 13 oktober – Hässelbyloppet, 10 km. Om jag inte klarat sub 40 tidigare under året så kommer jag definitivt att springa i Hässelby, med kniven på strupen ;)
• ?? november – Österlen Nattmarathon. Jag vet ännu inte om det blir av, men om det blir det så tänker jag försöka vara med i år också.

Nu har jag spänt bågen lite igen!

Summering av 2012

Kortkort summering av löparåret 2012:

Totalsträcka: 2131 km (41 km/vecka)
Mesta månaden: December (266 km)
Mesta veckan: vecka 52 (70 km)

PB under året:

Premiärmilen 10 km	42:50
Kungsholmen runt 21,1 km	1:36:15
Midnattsloppet 10 km	42:34
Sicklaloppet 10 km	41:41
Stockholm Halvmarathon 21,1 km	1:35:58
Hässelbyloppet 10 km	40:52
Österlenmaran 42,195 km	3:30:49

Målsättningar infriade:

• Springa minst 200 mil

Målsättningar inte infriade:

• Milen sub 40
• Halvmaran sub 1:30

Mål som inte ens var uttalade men som ändå infriats:

•  5 km sub 20 (första 5 km Hässelbyloppet)
• Maradebut