Träningsvärk!!!

Söndagens premiärmil gjorde inte mycket väsen av sig i benen, i måndags kändes det möjligen lite stelt men i tisdags var jag helt ok och sprang ett lite längre distanspass, 14,5 km i 4:50-tempo. Sedan vila på onsdagen och igår skulle jag springa någon form av kvalitet. Efter att ha funderat fram och tillbaks på vilken typ av pass jag skulle springa så bestämde jag mig till slut för att köra lite fartlek för första gången på evigheter. Det var kallt och blåsigt men kul, ungefär 9 km fartlek med tempo från 3:40-4:15 (plus pausjogg i 4:50-tempo) med sträckor från 500 till 1500 meter. Totalt knappt 15 km och inte mycket att skriva hem om.
Men. I morse vaknade jag tidigt och insåg att jag knappt kunde röra mig. Min första tanke var att jag hade skadat mig, men efter en stund insåg jag att jag hade fått gammal hederlig träningsvärk, främst i baksida lår och i vaderna. Jag tror inte att jag haft träningsvärk sedan jag sprang maran i höstas, och kan inte alls fatta varför jag fick det nu helt plötsligt. Jag sprang inte snabbare igår än vad jag gjorde i söndags, möjligen var det lite mer kuperat. Kanske har jag på något outgrundligt sätt hittat ett sätt att springa som jag inte alls är tränad för? Men som alltid när man har träningsvärk så känns det lite bitterljuvt, det gör ont fast på ett bra sätt.

Premiärmilen 39:52!

Så nöjd jag är med mig själv just nu...

Dagen i korthet:
Tunnelbana till universitetet dit jag kom ungefär 45 minuter innan start. En knapp halvmils jogg med lite löpskolning och stegringslopp, sedan in i startfållan. Lite blandade småhopp i väntan på starten och sedan iväg. För ovanlighetens skull hade jag inte hamnat så långt fram i fållan, så det var rejält trångt de första 500 meterna eller så. Kanske ett lyckokast som gjorde att jag inte drogs med i rusningen, första km gick på prick 4 minuter.

Fortsatte att bara go with the flow och andra, tredje och fjärde km gick någon sekund snabbare. Jag hade en mycket bra känsla i benen, det kändes verkligen inte som om jag sprang snabbt. När jag försökte mig på en snabbdistans i 4:00-tempo förra lördagen gick det inte mer än tre km, sedan var jag helt slut, men idag kände jag ingen trötthet alls. Efter 4 km kommer mördarbacken, men jag kortade bara ner stegen och trippade lätt uppför för att sedan rulla på ner mot varvningen. 19:57 efter 5 km och fortfarande kändes allt bra. Under sjätte och sjunde km började det som vanligt bli lite jobbigare, men jag lyckades hålla tempot utan att det var extremt ansträngande.

Efter ungefär 7,5 km började det bli jobbigt på riktigt, men då var det bara 2,5 km kvar. Bara att gå ner i källarn och bita ihop... Mördarbacken var onekligen jobbigare andra varvet och även om jag tog det ganska lugnt så hade jag rejäl mjölksyra när jag kom över krönet. Vid 9 km-skylten kunde jag konstatera att jag bara behövde avsluta med en 4:00-km för att greja sub 40. Eftersom sista km är mestadels nedåt kände jag mig ganska säker på att fixa det, vilket gav mig extra energi till att få till min snabbaste km och komma i mål på 39:52!

Fantastiskt skönt att ha klarat av ett av säsongens stora mål redan nu, och inte minst känns det bra att jag verkligen hade loppet "i min hand" hela tiden och kunde springa (ganska) kontrollerat t o m de sista jobbiga kilometrarna. Dessutom med negativ split, det har jag aldrig lyckats med tidigare.

Nu bockar jag av det här i min att-göra-lista och satsar vidare mot nästa mål, 1:30 på Kungsholmen runt, vilket jag förutsätter blir en walk in the park ;)

Nja, det mesta talar mot mig nu

Det kommer nog inte att bli något sub 40 på premiärmilen på söndag. Förutom att det fortfarande är vinter så att underlaget till vissa delar är snö och is, så har det dessutom känts trögt att springa senaste två veckorna. Som lök på laxen har två av barnen kräkts senaste dagarna och jag själv har också känt mig lite risig, inte minst efter gårdagens löprunda. Jag hoppades nästan på att jag skulle kräkas lite för att det sedan skulle kännas bättre, men så blev det inte.
Såvida jag inte kräks på söndag morgon så kommer jag ändå att springa. Lopp är alltid kul (förutom möjligen själva springandet som mest är plågsamt...) och det verkar som om "alla" ska springa i år. Dessutom kommer min uppladdning i år (oavsett eventuella kräkningar) att vara betydligt bättre än ifjol, när jag laddade med att flyga från Gran Canaria åtta timmar försenad ensam med tre barn.

Att vara nöjd med att sitta kvar i soffan

Förra veckan sprang jag mer än jag någonsin gjort förr, 76,5 km. 32 av dessa km sprang jag som ett långpass i söndags morse, och på söndagskvällen kände jag mig ganska sliten. Jag bestämde mig för att vila både måndag och tisdag för att hinna bli riktigt fräsch i benen igen, och trots att jag var extremt sugen på att ta en kort runda nu ikväll så lyckades jag stå emot och sitta kvar i soffan.

Men imorgon blir det tusingar!

Inget entydigt svar

Gårdagens intervaller gav inga klara besked om hur jag ligger till för att klara Premiärmilen på under 40 minuter om dryga två veckor. Det som var bra var att jag lyckades genomföra ett kvalitetspass utomhus i det tempo jag hade tänkt. Det som inte var bra var att det var skitjobbigt.
3 x 2000 meter på en inte helt flack men knappast direkt backig cykelbana (längs med Örbyleden mellan Hökarängen och Grycksbovägen, för den som är intresserad) gick i ett väldigt jämnt tempo, snabbaste km-tiden 3:48, långsammaste 3:52. I snitt 3:50-tempo precis som jag hade tänkt, men jag hade inte riktigt tänkt att det skull vara så jobbigt. Frågan är bara hur mycket mindre jobbigt det blir om man sänker tempot med 9 sekunder/km... Jag tror att det kanske kan gå om allt funkar. Det skulle vara otroligt skönt att fixa det så tidigt på säsongen så att jag slipper fundera mer på det.
Nu visar ju iofs alla väderprognoser på att det ska bli fimbulvinter igen närmaste veckan, så det kanske blir en meter snö lagom till Premiärmilen. I så fall kommer jag att satsa på sub 50 istället :)

Sanningens intervaller?

Nu börjar det tamejtusan bli barmark på hela min standardrunda! Det är bara några hundra meter i början och på slutet som fortfarande är istäckt, i övrigt är det faktiskt till 90% fritt från alla vederstyggliga former av vatten. Det firade jag igår genom att springa ett vanligt distanspass i något som nästan skulle kunna kallas marafart bara för att det var kul.

I övrigt har jag försökt få in två fartpass de senaste veckorna, ett tröskelpass på 5-7 km och ett intervallpass med tusingar eller tvåtusingar. Alla fartpass hittills har varit på löpband, så jag är lite osäker på hur jag egentligen ligger till. Jag upplever inte, som många andra, att det är lättare att springa på löpband än att springa ute, men man kan ju ändå inte vara säker på hur bra eller dåligt kalibrerade de är. Hur som helst har jag sprungit tröskelpassen i ~4:08 min/km-tempo och intervallerna i ~3:52 min/km-tempo. Om det stämmer med verkligheten känns det bra.
Och därav rubriken på det här inlägget. Imorgon tänker jag nämligen springa 3 (eller kanske 4) x 2000 m utomhus i 3:50-tempo. Funkar det så anser jag mig ha en bra chans att klara sub 40 redan på Premiärmilen om knappt tre veckor. Om det inte går kommer det nog däremot att bli svårt. Jag är nästan lite pirrig inför morgondagen...

Förutom lite mer fart har jag dessutom hunnit med att få till lite vettiga långpass de senaste veckorna. Vårens huvudmål är tveklöst Stockholm marathon, och det är inte så vansinnigt många veckor kvar nu. Jag har sprungit långpass i princip varje vecka hela vintern, men det har fram tills för några veckor sedan varit "korta" långpass, 18-20 km. Senaste veckorna har jag däremot ökat längden lite, så nu har jag avverkat ett på 24 km, ett på 27,5 km och ett på 30 km, alla tre i lugnt tempo (dvs 5:00 - 5:10). Jag vill nog gärna få till åtminstone 4-5 stycken till på runt 30 km innan maran, helst några med lite fartinslag också, men det borde jag hinna få till.


Det går bra nu :)