Det är lidingöloppslördag idag, men jag är inte på Lidingö. Jag ligger i sängen och snyter mig. Riktigt trist, även om min uppladdning i vilket fall som helst inte varit perfekt.
Det började under Stockholm halvmarathon. Jag hängde på 1:30-farthållarna från start, men släppte efter en dryg halvmil eftersom jag insåg att det inte skulle gå. Jag fortsatte joggande i mål, men det var orimligt jobbigt och trots strålande sol började jag frysa mot slutet. Dagen efter hade jag feber och ont i hela kroppen. Febern gick över på ett par dagar men kroppen gjorde ont i en dryg vecka, så ingen löpning. I tisdags testade jag att springa en kort runda och allt kändes bra, förutom att det gjorde lite ont i halsen på slutet. Och där någonstans borde jag börjat ana vartåt det barkade. I torsdags kväll bröt en bamseförkyning ut, och det var aldrig ens nära att jag skulle kunna springa idag. Nu när loppet är över börjar det kännas bättre, men det är lite sent...
Maximalt usel tajming alltså, och nu är det bara ett lopp kvar i år, Österlenmaran om fem veckor. Två veckor utan i princip någon löpning har jag bakom mig nu, och frågan är hur mycket jag vågar springa nu inför maran innan det är dags att trappa ner igen. Jag får väl helt enkelt betrakta den här hösten som förlorad och ladda om inför våren redan nu!
Det började under Stockholm halvmarathon. Jag hängde på 1:30-farthållarna från start, men släppte efter en dryg halvmil eftersom jag insåg att det inte skulle gå. Jag fortsatte joggande i mål, men det var orimligt jobbigt och trots strålande sol började jag frysa mot slutet. Dagen efter hade jag feber och ont i hela kroppen. Febern gick över på ett par dagar men kroppen gjorde ont i en dryg vecka, så ingen löpning. I tisdags testade jag att springa en kort runda och allt kändes bra, förutom att det gjorde lite ont i halsen på slutet. Och där någonstans borde jag börjat ana vartåt det barkade. I torsdags kväll bröt en bamseförkyning ut, och det var aldrig ens nära att jag skulle kunna springa idag. Nu när loppet är över börjar det kännas bättre, men det är lite sent...
Maximalt usel tajming alltså, och nu är det bara ett lopp kvar i år, Österlenmaran om fem veckor. Två veckor utan i princip någon löpning har jag bakom mig nu, och frågan är hur mycket jag vågar springa nu inför maran innan det är dags att trappa ner igen. Jag får väl helt enkelt betrakta den här hösten som förlorad och ladda om inför våren redan nu!